Det är möjligt att hävda att frågan om en gemensam räddningsmyndighet ges för stort utrymme i offentligheten.
Projektet, som mer eller mindre har stampat på stället i tio års tid, påverkar trots allt vare sig räddningsverkets eller de frivilliga brandkårernas verksamheter i grunden.
En ny gemensam myndighet kommer inte att sysselsätta fler än fem personer, och de tänkta uppgifterna –enkelt uttryckt organisering, samordning och utveckling av räddningsverksamheten – är sådan expertkunskap som debatter i regel inte förbättrar.
En för hela Åland gemensam räddningsmyndighet skulle ändå, som denna ledarsida tidigare har konstaterat, medföra åtminstone tre handfasta fördelar.
För det första skulle en ensam myndighet sitta på ett helikopterperspektiv som saknas i dag. Det skulle, även om bristerna med dagens situation inte ska överdrivas, borga för bättre prioriteringar.
För det andra skulle en förbättrad helhetsbild möjliggöra en ökad specialisering bland räddningspersonalen, vilket skulle förstärka landskapets beredskap inför ovanliga olyckstillbud.
För det tredje skulle en gemensam myndighet – enligt samma logik som landskapsregeringen har fört fram i anslutning till kommunreformen –förbättra likabehandlingen mellan kommunerna.
Återigen ska dagens relativt välfungerande situation inte svartmålas, men upplägget med två räddningsmyndigheter inrymmer en risk för att tolkningar av exempelvis brandskyddskrav skiljer sig över kommungränserna.
Ingendera av dessa förbättringsmöjligheter är omvälvande – men de ska inte heller underskattas när frågorna gäller liv och säkerhet.
De praktiska möjligheterna är ändå mindre än de symboliska dito.
Åland är, efter den upprivande processen med kommunreformen och uppmärksammade bråk i flera kommunförbund, i skriande behov av exempel på de, trots allt, övervägande fördelarna med gränsöverskridande samarbeten.
Den gemensamma räddningsmyndigheten är det närmast liggande projektet med potential att bjuda på sådana, och förhandlingar som går i mål under hösten skulle vara ytterst välkomna inte minst i anslutning till lagtings- och kommunalvalen.
Huruvida så blir fallet är, som Ålandstidningen har berättat under de senaste veckorna, mer oklart allt sedan Räddningsområde Ålands Landskommuner, RÅL, den 11 juli rekommenderade sina nio medlemskommuner att inte skriva under det avtal som stadsfullmäktige godkände den 18 juni.
Staden och RÅL står i dag inte längre från varandra än att den gemensamma myndighetens fysiska placering är den enda kvarvarande frågan, men från RÅL:s och Jomalas sida har budskapet hittills varit att landsbygden inte kan nöja sig med mindre än garantier om att räddningsmyndigheten aldrig kommer att husera under samma tak som stadens operativa räddningstjänst.
Stadens infrastrukturdirektör Kai Söderlund har samtidigt, om än inte lika tydligt, meddelat att det är för mycket begärt.
En gemensam myndighet kommer inte omedelbart att placeras i räddningsverkets lokaler, utan mer sannolikt i tidigare Tekniska verken –men i ett längre perspektiv ser staden, med hänvisning till samordningsfördelar, räddningsverket som den gemensamma myndighetens naturliga hem.
Rykten i city gör gällande att det är så det kommer att bli: Åland får en gemensam räddningsmyndighet – om än inte till den 1 januari som planerat – och dess tjänstemän kommer att inleda arbetet i en lokal som RÅL låter sig nöjas med.
Det är, om det stämmer, utmärkt.
Redan dessförinnan kan beslutsfattare emellertid dra två lärdomar från den senaste månadens ofta pinsamt småsinta debacle.
För det första förtjänar uttalanden från mindre enheter – i det aktuella fallet RÅL, som enligt det liggande avtalsförslaget överlåter väsentlig beslutanderätt om bland annat myndighetens placering till värdkommunen Mariehamn –att tolkas välvilligt.
RÅL-ordföranden Kristian Allers och Jomalas styrelseordförande Harry Janssons (C) misstankar om att den nya myndighetens gemensamt finansierade tjänster riskerar att sammanblandas med stadens egna räddningverksamhet har under den senaste veckan förlöjligats – men landsbygdsbor kan vara tacksamma över att de två ordförandena, vilket inte gäller för alla beslutsfattare, vill handskas varsamt med skattemedlen.
För det andra bör åländska aktörer inte desto mindre bli bättre på att våga lita på varandra.
Vaksamhet och ekonomisk hushållning i alla ära – att Jomala vägrar ta grannkommunen Mariehamn på orden om att någon sådan sammanblandning inte kommer att ske är inte rimligt.
En samarbetsorienterad utveckling kräver att beslutsfattare på alla nivåer mobiliserar en sådan hög tillit som tidigare har tjänat landskapet väl.
Den misstro som delvis har präglat arbetet med den gemensamma räddningsmyndigheten garanterar endast att omvärlden springer ifrån oss.

Robert Vickström