Viveka Erikssons lag spelar defensivt. Kanske för att det finns många lagkaptener som vill springa åt olika håll.
MYCKET dialog, mindre handling.
Det betyget får regeringen för sina 100 första dagar av företrädare från olika samhällssektorer, längre fram i dagens tidning.
Viljan att lyssna hos lantrådet Viveka Eriksson och landskapsregeringen uppskattas av många. Men samtidigt undrar flera vad regeringen fått gjort. "Ingen direkt rivstart" och "inte så mycket konkret" är omdömen som fälls.
SYNPUNKTERNA FRÅN FÄLTET stärker intrycket av en regering som har stora öron men som inte visar vägen med fast hand. I varje fall inte ännu. Efter tre månader är det fortfarande svårt att peka på vad som åstadkommits, i form av beslut och lagar. Ambitioner finns det gott om. Men hur de ska omsättas i handling återstår att bevisa.
MAN MÅSTE ha förståelse för att en ny regering med nya ministrar har en startsträcka. Det tar tid att få laget att spela ihop och ännu längre tid att få det att göra mål. 100 dagars uppvärmning går fort. Vi kommer kanske att vara klokare om 30 dagar. Då väntas tilläggsbudgeten till lagtinget. Det blir regeringens första riktiga styrkeprov där den har möjlighet att sätta avtryck.
MEN SAMTIDIGT är och förblir det ett stort mysterium att regeringen valt att spela så defensivt - trots att den har ett starkt folkligt stöd för att göra precis tvärtom. Den tredjedel av väljarna som röstade på liberalerna menade knappast att allt skulle fortsätta som förr. Ändå har regeringen valt att hålla en låg profil utåt i allt från EU till utflaggning. Undantag finns, som finansminister Mats Perämas (lib) rappa löfte till skärgården om bredband. Men på det stora hela tassas det försiktigt.
EN FÖRKLARING är att det finns många olika viljor inom liberalerna. En Gunnar Jansson som är sin egen partiledare, en Olof Erland som agerar i kulisserna och en Viveka Eriksson som ska få allt att hålla ihop.
För regeringen som helhet blir det inte lättare av att också centern står och väger, mellan Roger Nordlund som fortfarande är en stark röst i partiet och den nya ledaren Veronica Thörnroos som håller på att bygga sin plattform.
EN ANNAN tänkbar orsak är att liberalerna fortfarande plågas av minnet hur det gick senast partiet satt vid regeringsbordet. Den här gången är man så inställd på att sitta kvar att man tänker sig för både en och tre gånger innan man gör någonting. Ja, så till den milda grad att man glömmer att man också måste våga för att vinna.
TILL ALLT DET ska läggas att regeringen också har att göra med ett starkare lagting i dag än för ett år sedan. Åländsk politik har under vintern handlat om Barbro Sundback (s) Roger Jansson (fs), Gunnar Jansson (lib) och Harry Jansson (åf). Ministrar som Roger Eriksson, Jan-Erik Mattsson och Katrin Sjögren varken syns eller hörs, hur duktiga de än må vara på sitt.
För att få en syl i vädret när de kunniga och slipade rävarna på oppositionsbänken drar igång räcker det inte att vara lyhörd.
Att lyssna är stort.
Men en regering måste också kunna sätta ned foten.
Niklas Lampi
