Varje år konsumeras 70.000 ton kläder och hemtextilier i Finland och av det går cirka 40 procent till återanvändning och återvinning. Det skriver Hufvudstadsbladet den 21 juli och konstaterar att textilavfallet håller på att bli ett problem. Det gäller förstås även globalt.
Går man ut på stan nu i högsommartid kan man förstå varför. Butikernas reaskyltar talar om att man kan fynda mode med osannolikt stora rabatter. Och reorna är viktiga för att hålla uppe konsumtionen och för att ge de stora kedjorna avsättning. Marknadsförarna riktar sig också medvetet mot allt yngre konsumenter, barn och ungdomar, för att dra in dem i ett traditionellt konsumtionsbeteende av av köp och släng.
På längre sikt är miljön den stora förloraren. Dels för att textilproduktionen slukar stora mängder råvaror och dels för att bergen av textila sopor bara växer.
Visst kan man döva samvetet med att skänka kläder till loppisar och välgörenhet och inbilla sig att kläderna kommer till ny användning. Men alla vet att utbudet på loppisar av textilier är enormt och att det bara är kvalitets- och märkesplagg som lockar till köp medan högarna med billiga, illa sydda kläder från lågpriskedjor negligeras.
Alltså fortsätter berget med oönskade textilier att växa till sig överallt medan butikerna hela tiden lockar med det senaste och modernaste. Konsumenterna är fast i en evig cirkel av köptillfredställelse och dåligt samvete.
Tidigare generationer nötte ut sina textilier och det sista man gjorde var att klippa dem till mattrasor. Men bruket att väva trasmattor har minskat fast det finns hur mycket material som helst.
Visst görs det försök att återanvända textil som ny råvara men utvecklingen har inte kommit speciellt långt. Man borde få de nya återanvända materialen i produktion så att klädtillverkarna kan använda dem. Då skulle man ha kommit en bit på väg.
Ett annat sätt att minska på textilspillet är att ändra konsumenternas köpvanor. Man borde försöka få människor att köpa bara när de behöver någonting nytt, för att ersätta någonting som är utnött.
Idag köper man på impuls fastän skåp och lådor är fulla och en del av det nyköpta används bara en gång, sedan kastas det. Motiveringen till det är att "det var så billigt".
Om man skulle räkna ut plaggens verkliga kostnad och påverkan på miljön så skull man få ett helt annat pris.
I boken Shopstop skriver svenska journalisten Gunilla Brodrej om det år hon tillbringat i shoppingcelibat. Hon fick nog av de ständiga kraven om att köpa sig lycklig. "Marknaden är öppen dygnet runt. Rean tar aldrig slut. Möjligheten att förnya sig känns tvingande, Jag leds vid samtiden och mig själv" skriver hon och tar en årslång paus från köpandet av saker, både i butik och på nätet. Bara sånt som mat, mediciner och hygienartiklar är tillåtet att köpa.
Ett år senare, när hon utvärderar sitt köpstopp, konstaterar hon att det är mer tillfredsställande att tygla sin konsumtion än att konsumera. Och att det behövs minst ett år för att bryta det gamla mönstret, att sluta vara kund och i stället vara en människa som ser annat än skyltfönstren i stadslandskapet.
Naturligtvis finns det en annan, traditionell sida av saken. Handeln är en motor i ekonomin och om försäljningen minskar så börjar den ekonomiska motorn hacka. Vi ska alltså konsumera, antingen vi behöver eller inte, för att hjulen ska snurra.
Men det argumentet är inte hållbart på lång sikt. Många dignar under konsumtionens börda och vet inte var de ska hitta plats för all prylar som samlas. Det gäller att hitta nya och mer hållbara konsumtionsmönster. Köpa färre plagg men av högre kvalitet för att de håller längre och att aldrig falla för att köpa bara för att det är så billigt. Varje inköp bör vara motiverat, annars är det onödigt.
Ålandstidningen