December är en intensiv period för hjälporganisationerna. Ungefär samtidigt som julbelysningen plockas fram ur källarförråden verkar även insikten om andra människors hjälpbehov uppdagas.
Framför allt lokala hjälporganisationer profilerar sig och samlar in betydande delar av sina medel under december. Folkhälsans luciainsamling är ett årligen återkommande fenomen. Matbanken får in en hel del pengar under tiden innan jul, och på självaste julafton ordnas det populära Tomteloppet i samarbete med Mariehamns församling.
JCI ordnar årligen en julklappsinsamling till behövande familjer, och den brukar vara så populär att man måste vara på alerten för hinna anmäla sitt intresse innan alla klappar är insamlade. Dessa bara som enstaka kända exempel.
Somliga vill göra sig lustiga över dylikt givande och säga att det är frågan om poserande, eller möjligen ängsliga försök att dämpa det egna dåliga samvetet över elva månader av själviskt beteende.
Sådan cynism är fullständigt onödig. I stället borde vi uppmuntra och fascineras över den givmildhet som råder. Den är nämligen inte alls något vi kan ta för givet.
Egentligen är omfattande välgörenhet ingen självklarhet för människan. Homo sapiens har under största delen av sin existens levt i små klanliknande konstellationer som troligen varit skeptiska till främmande element. Att ge av sina begränsade resurser till personer man inte hade en direkt koppling till var knappast ens något att överväga.
Inte heller när människan började samlas i större, mer opersonliga bosättningar för några tusen år sedan var det tal om att hjälpa främlingar. Man fokuserade på sig och de sina, troligen med vissa kulturella skillnader gällande hur stor cirkel av människor man innefattade i den närmaste cirkeln.
Välgörenhet i olika former har visserligen funnits genom den moderna historien, men det var troligen först med industrialiseringen och uppkomsten av besvärande stora slumområden i storstäderna som sådana hjälporganisationer vi i dag känner igen uppkom.
Välgörenhet i allmänhet, men framför allt sådan som riktar sig ”den andre”, främlingar med andra ord, är alltså ett synnerligen nytt och hittills kortlivat påfund. Det är knappast något genetiskt betingat drag hos människan.
Sett ur det perspektivet är det fascinerande hur självklar välgörenhet i olika former anses vara i dag. Inte med det sagt att alla bidrar lika mycket men välgörenhet anses ändå vara något fullkomligt naturligt.
Den omfattande välgörenheten är också fascinerande med tanke på det höga skattetrycket. Trots att vi överlåtit nästan all så kallad välfärd till det offentliga tycks vi ändå anse oss skyldiga att hjälpa andra människor med både pengar och oavlönade arbetsinsatser.
Vad beror det på? Den allmänt accepterade ansatsen att hjälpa verkar inte passa in i ramen för någon av de stora tankeströmningar som format vår samtid.
Den kristna, eller kanske hellre den Abrahamitiska, trosläran innehåller tydliga uppmaningar att hjälpa nästan, men det handlar då oftast om lokal hjälp och gärna personlig.
Socialismen förespråkar å andra sidan internationell solidaritet, men någon frivillighet ingår inte i de ambitionerna.
Reaktionära och högertänkare från Aristoteles till vår tid har sett privat välgörenhet som något gott i sig, något som inte bara är ett tecken på personlig mognad utan också ett tecken på att samhället fungerar som det ska.
I slutändan behöver man knappast överanalysera viljan att hjälpa andra människor, oberoende av hur nära eller långt bort man fokuserar sina hjälpinsatser.
Människan agerar utifrån sina personliga preferenser, och dessa går inte alltid att rangordna. Oberoende om man skänker pengar på grund av dåligt samvete eller innerlig omsorg om nästan är resultatet det samma.
På söndag är det första advent, något som traditionellt har inneburit startskottet på julfirandet. I takt med ökande kommersialisering har julhandelns inträde tidigarelagts. Det har nu hörts julsånger i butikerna på Åland i åtminstone ett par veckor.
Man kan klaga på att tiderna förändras och julen blir allt mer en handelsmännens fest. Man kan också anse det vara hyckleri att julfirandet tar så mycket plats i ett allt mer sekulärt samhälle.
En positiv effekt av den förlängda julperioden kan däremot tänkas vara möjligheten till ökad hjälpverksamhet. Viljan att hjälpa är något att bejaka och bör inte mötas av cynism.

Henrik Herlin