Den snart avgående landskapsregeringen skar under det här året (det skulle egentligen skett redan förra året) ned landskapsandelarna till kommunerna med runt fyra miljoner euro. Anledningen som angavs var att kommunerna dels gjort stora vinster de senaste åren medan landskapet gått back, dels att kommunerna i allt för stor utsträckning finansierades genom just andelarna. En annan anledning, som det inte talades så mycket om, var att minskade andelar antogs öka trycket på kommunerna att gå samman enligt kommunreformslagen.
I valrörelsen, och under större delen av mandatperioden, har de två valvinnarna Centern och Obunden samling kritiserat sänkningen av andelarna och lovat att de ska återställas när partierna tar över makten.
Problemet med vallöftet är två; det ska infrias och det räcker inte. Flera av de åländska kommunerna blöder ekonomiskt. Verksamhetskostnaderna har stigit mer än skatteintäkterna. När sedan landskapsandelssystemet först gjordes om och sedan potten i det sänktes står nu en handfull kommuner på randen till kris.
Mer problem för de kommunala ekonomerna blir det om ett drygt år, då såväl de i september klubbade socialvårdslagarna som grundskolelagen träder i kraft. lagarna ökar kraven på den sociala servicen – och ökade krav innebär alltid ökade kostnader.
Som om inte detta räckte finns det också oroande uppgifter om att såväl Omsorgsförbundets (som 2021 ska ansvara för Kommunernas socialtjänst, KST), som vårdinrättningen Oasens verksamhetskostnader stiger. Också detta ska kommunerna betala.
Om man sitter i regeringen Sjögren ser man säkert detta som ett tydligt tecken på att den kommunala kartan behöver ritas om för att, som de säger, skapa ”mer bärkraftiga kommuner”. Men den regering som av allt att döma tillträder i slutet av månaden med bland andra center- och obundna ministrar vill inte ha en kommunreform, och har som sagt lovat att öka andelarna till kommunerna.
Man behöver inte vara nobelpristagare för att se att ekvationen någonstans spricker. Nog för att landskapet skulle kunna ösa pengar över kommunerna och täcka varje kostnadsökning, men då skulle inte pengarna räcka till landskapets egen verksamhet. Den som bland annat innehåller ÅHS, gymnasiet, väghållning och skärgårdstrafik.
Lagtingets partier har det senaste året talat sig varma för att de vill tala sig varma om tillväxt. Det är mycket riktigt en ödesfråga för Åland. Men de får heller inte glömma bort att den service, om vilken de själva lagstiftar, ska finansieras på det ena eller det andra sättet.
Från kommunalt håll varnas det för att KST inte kommer innebära den ekonomiska lättnad för kommunerna det talats om i lagtinget. Snarare spås att det i bästa fall går jämnt ut. Och hur kommunerna ska klara de ökande kraven inom socialomsorgen och grundskolan är stora frågetecken.
Det här borde vara en fråga för lagtingets politiker att ta på största allvar när de nästa vecka ska debattera landskapets budget för nästa år. Ekvationen går som sagt inte ihop.
Den som talar med kommundirektörer och andra i den kommunala sektorn möts inte sällan av tunga suckar och en viss uppgivenhet. I flera år har kommunerna levt i osäkerhet om kommunreformen, KST och andra ändringar. Nu ska allt genomföras (kanske inte kommunreformen eftersom den ska rivas upp enligt valvinnarna).
Men kommunerna har andra saker som också måste göras. Under de senaste åren har de kommunala investeringarna halkat efter, där har man en växande skuld. Många av kommunernas byggnader, skolor, äldreboenden och daghem till exempel, byggdes för 15–25 år sedan. Då fanns Paf-medel att söka för sådana investeringar men så är inte fallet längre. Och när byggnaderna åldras kommer problemen. Vattenskador, slitage, förändrade användarrutiner som kräver ombyggnationer. Förr eller senare måste de kommunala investeringarna göras, och därmed kommer fler kostnader till de redan ansträngda budgetarna.
En kommunreform löser inte de ekonomiska problemen per automatik, men ger kanske större möjligheter att parera en del svårigheter. Att inte göra något löser heller inte de stora problem som kommunerna har med sina ekonomier.
Nu lyfts den här problematiken från regeringen Sjögren till regeringen Thörnroos. Frågan är hur den tillträdande landskapsregeringen och dess finansminister ska hitta nyckeln för att lösa ekvationen?
Att säga till kommunerna att höja skatteöret är en väg, men dels ger det små inkomstökningar för små kommuner, dels försvagar det attraktionskraften för inflyttning.
Att kraftigt öka landskapsandelarna i tider då landskapets egna intäkter förväntas vända nedåt låter sig inte göras i en handvändning.
Att sänka ambitionsnivån i vård, skola och omsorg är knappast en väg som någon vill vandra.
Ett gigantiskt problem med få lösningar. Det blir arbetsbeskrivningen till nästa finansminister. Lycka till.

Jonas Bladh