Tidningen är full av nyheter som handlar om människor som frivilligt går ihop för att arbeta för ett gemensamt mål. Bara den här veckan efter påskledigheten har vi på nyhetsplats läst om att föreningen Fri från narkotika har fått en ny och ivrig styrelse, att en ny stödgrupp för efterlevande vid suicid har startats och att Odd Fellow Orden skänker 100.000 euro till SOS-barnbyar.
Dessa exempel var som sagt bara sådant som tagits upp på nyhetsplats. På sporten, kulturen och familjesidorna ser man hela tiden spår av entusiaster som avsätter en betydande del av sin lediga tid till behjärtansvärda ändamål. Dessutom finns det många som aldrig eller sällan syns i tidningen.
När statsvetarna analyserar samhället brukar de tala om första, andra och tredje sektorn, där den första är staten och dess förgreningar, den andra är näringslivet och den tredje är frivilliga föreningar och civilsamhället.
På sätt och vis är en sådan indelning förståelig eftersom det ligger i statsvetarnas intresse att ställa sitt eget studieobjekt, staten, först. Om man bara har en hammare ser alla problem ut som spik, och studerar man staten kommer allt som inte är direkt knutet till den att vara sekundärt.
Ändå är det svårt att inte se benämningen tredje sektorn som en förolämpning av stora mått. Det är ju här verklighetens folk finns, för att använda en tidigare svensk partiledares ord. Det är här människor gör saker de brinner för utan förväntning om ersättning. Det är här livet pågår, utan åthävor eller pretentioner.
Framför allt är det inom den frivilliga sektorn människor gör saker som är viktiga för just dem, utan att för den skull besvära andra människor. Ett byalag arbetar för den egna byns bästa, men inga andra byar åsidosätts för den skull av deras arbete. Detta till skillnad från om en by skulle tilldelas offentliga budgetmedel, vilket per definition innebär att någon annan by får stryka på foten.
När staten, i ordets vidaste bemärkelse, delar ut pengar är det frågan om ett nollsummespel. En by får pengar, en annan får det inte. Den frivilliga sektorn däremot, pecis som näringslivet, är ett plussummespel. Varje byalag kan vara precis så aktivt som medlemmarna finner rimligt, och det är inte till nackdel för någon annan.
På samma sätt kan föreningen Fri från narkotika arbeta vidare i trygg förvissning om att deras frivilliga insatser inte är till nackdel för dem som anser att socker eller ateism är större samhällsproblem än droger. Arbetet för att stöda efterlevande vid suicid gör inte att förebyggande arbete mot suicid nedvärderas. Odd Fellow kan skänka pengar till en annan organisation nästa gång. Och så vidare.
Det bör väl tilläggas att största delen av dylika föreningar får någon form av skattefinansiering. Det är helt enkelt så saker ser ut just nu. Kulturföreningar söker stöd från landskapets kulturdelegation och flera andra offentliga och halvoffentliga enheter, och det samma gäller föreningar inom andra områden. De höga skatterna gör att hushållen har mindre möjligheter att stöda frivilliga initiativ än de hade haft under ett rimligare skattetryck, och då blir offentlig finansiering delvis nödvändig.
Idealet vore givetvis att ideella föreningar finansierades, i den mån finansiering behövs, med frivilliga bidrag. På så vis skulle den ideella sektorn verkligen vara ideell, och den offentliga sektorns grepp om människans vardag skulle bli något mindre allomfattande.
Samtidigt uppvisar de offentliga stöden till frivillig verksamhet på Åland generellt både bredd och rimlighet, och det är sällan frågan om så stora summor att den ideella aspekten av verksamheten går förlorad.
Att engagera sig i frivillig verksamhet är nödvändigt, inte bara för den personliga utvecklingen utan också för samhällets utveckling i stort. Utan ideell verksamhet kvarstår staten, näringslivet och det privata. Det räcker kanske för att skapa illusionen av ett samhälle, men det är bara ett skal som riskerar att raseras vid första påfrestning. Det som bygger ett hållbart samhälle är ett livkraftigt och frivilligt samarbete människor emellan.
Låt oss därför glädjas åt de initiativ som tas, både sådana vi personligen inte bryr oss om och sådana som vi helhjärtat stöder.
Henrik Herlin