I Anna Retulainens målningar tycks alla blommor och frukter vara tillfälliga besökare som råkat fastnat i färgen eller följt med på ett penseldrag. Hon är aktuell med en konstutställning på Ålands konstmuseum.
KONST "Stilleben Banana" heter Anna Retulainens målning från 2003. Den föreställer en klase bananer eller egentligen ingenting.
-Ty bananerna är ju egentligen inga riktiga bananer, utan består av penseldrag och färg. Tavlan visar inte upp frukt, utan ett måleri, säger Anna Retulainen.
Hon vill att måleriet ska bestämma. Och det märks.
När penseldraget drar i väg längs bananens rygg är det knappast för att markera bananens form, utan för att markera sin egen närvaro.
-För mig har det aldrig varit viktig om frukten finns där eller inte. Jag bryr mig egentligen inte om motivet. Det är måleriets frågor som jag vill jobba med. Jag vill få fram måleriet språk, säger hon.
-Vet ni varför? Många säger att det stora måleriet är dött. Jag har frågat mig själv om det är så. Är måleriet värt någonting? Jag tycker inte att det är dött. På det här sättet vill jag visa upp dess värde.
Svår balansakt
Lokalen är en av utställningsrummen i Ålands konstmuseum. Anna Retulainen från Helsingfors står framför sin konst. Pekar och förklarar. I kväll klockan 18 är det vernissage.
Tidigare under intervjun har hon berättat att de flesta av tavlorna är namnlösa. Hon vill inte leda in betraktaren på en viss tanke.
Hennes målningar innehåller en balansakt. Det händer att målningarna tappar taget om färgen och låter förlagornas figurer ta över. På ett ögonblick drar sig bilden tillbaka in mot konventioner och stereotyper. Dubbelheten är ett medvetet grepp.
-Jag sluter måla på en tavla när jag hittar en balans mellan kaos och harmoni.
Den balansakten är svår.
-Många gånger går jag över gränsen. Det blir för mycket kaos eller för mycket harmoni. Då måste jag fortsätta måla tills balansen uppstår igen, säger hon.
Inget intresse för människor
De motiv som ändå framträder i tavlorna är bananer, apelsiner, citroner och blommor. Här finns bland annat hänvisningar till van Goghs solrosor.
Retulainen är intresserad av frågor kring konst. Hon vill provocera och väcka tankar. Stilleben kan i detta sammanhang kännas ganska banalt.
Men hon själv menar att det idag är mer provocerande att måla stilleben än någonting annat som i sin natur klassificeras som provocerande.
- Jag kunde valt att måla porträtt av människor istället eller landskap. Men jag har inget stor intresse för människor. När en människa avbildas uppstår så många andra frågor. Folk börjar se likheter mellan människan i porträttet och människor de känner. Motivet tar över och själva måleriet försvinner i bakgrunden. Jag vill inte att måleriet på det sättet ska tappa sitt värde.
Inga färger
Frukter och blommor ser hon som mer neutrala motiv än människor. De väcker inga frågor som stör.
Ofta innehåller hennes målningar inte heller några starka färger. För det är inte själva färgerna som är viktiga, utan återigen måleriet.
- Det lustiga är att fastän blommorna ofta är färglösa kallar folk dem för röda eller gula blommor. Det finns så många färdiga bilder inuti den mänskliga hjärnan, säger Anna Retulainen.
Men om inte motivet är viktigt. Varför måste det finnas ett motiv?, frågar hon sig själv och svarar:
-Om jag skulle måla helt abstrakt skulle betraktaren även börja tolka det. De skulle försöka se någonting i det abstrakta. Det igen skulle ta bort fokusen från måleriet. Jag frågar om man kan se stillebens motivet som ett mantra, likt ett ord man koncentrerar sig på för att få fram språket bakom.
Anna Retulainen nickar.
Det är målningens bakomliggande språk hon vill få fram.
Litet är även stort
I utställning ingår även ett par mindre målningar. Till dem har Retulainen ett mer personligt förhållande. Hon tycker till och med att man kan kalla de stora målningarna skisser till de små. Och bara för att de är mindre i storleken vill hon inte tränga ihop 20 stycken på en vägg.
- De måste få ta lika mycket plats som de stora, säger hon.
Utställningen är öppen fram till den 30 mars.

Ålandstidningen