När Line oavsiktligt blir med barn efter ett berusat snedsteg med sin gifte chef beslutar hon sig för att behålla det, fast utan att blanda in pappan mer. Hon tar med sig dottern Alma och flyttar ut i skogen till det lilla torp hon ärvt efter mormor Annie. Här vill hon bo på egna villkor utan att vara beroende av någon annan, och framför allt inte av några män. Det har hon lärt sig av mormor Annie som var den som uppfostrade Line när Lines mamma dog i förtid.

Annie är en excentrisk och burdus kvinna, full av spottande förakt för resten av samhället i allmänhet och för män i synnerhet, som enligt henne alltid visar sig vara värdelösa och svekfulla. Hon uttrycker sig i färgstarka sentenser, generöst kryddade med svordomar. Hon ger Line en fantasirik barndom nära naturen, gör henne självständig och kapabel, men samtidigt folkskygg och, mest allvarligt, rädd för att våga känna tillit till någon annan.

Romanen skildrar fem generationers kvinnor från 1950-talet fram tills i dag, i ett samhälle inte olikt det åländska, även om den geografiska placeringen är irrelevant.

Zandra Lundberg inleder berättelsen med Lines barndom. Historien om mormors impulsiva inköp av en svårmonterad hammock framstår som en liten tragikomisk novell (ingen kan som Zandra Lundberg skildra mödosamma företag med en så exakt känsla för talande detaljer). Men när den sedan rostiga hammocken återkommer längre fram får den annan betydelse och man inser att detta är berättelse full av skickligt invävda berättelsetrådar som utvecklas genom de olika tidsplanen. Romanen utspelar sig huvudsakligen under Lines barndom, mormor Annies ungdom och tillbaka till Line som vuxen.

Mormors vådliga klättring för att hänga upp en gunga åt Line har även den en djup och mörk bakgrund förstår man först mot slutet av berättelsen när man fått veta mer om mormor Annies hårda uppväxt och liv.

Line inser som vuxen att hon faktiskt vet väldigt lite om vem Annie egentligen var bakom masken av bullrande mormor. Hennes utforskande blir till en mognadsresa där hon försiktigt ifrågasätter några av de sanningar som mormor tutat i henne och som format henne själv så starkt.

Det förekommer många fler personer i denna rika berättelse. Grannar, väninnor och män som till exempel Hjalmar som spelade en viktig roll i Annie liv och Emil som gärna vill vara en viktig del i Lines, om hon bara skulle släppa in honom. Men det är Line och Annie som gestaltas med störst psykologiskt djup och tillåts bli intressant komplicerade. I synnerhet männen är mer ytligt tecknade som bärare av vissa egenskaper.

Språket är glasklart och präglat av Zandra Lundbergs sköna rytmkänsla. Hon har en skarp blick för drastiska och gärna vardagskomiska uttryck för vår ack så mänskliga skröplighet, men här håller hon igen på humorn. Det vilar ett stort allvar över denna historia om arvets tyngd och kraften att orka bryta sig loss för att våga öppna sig för andra. Det är också en berättelse om hur lite vi kan veta om vad som format andra människor. Att man nog ska vara lite försiktig med att alltför lättvindigt döma andras livsval.

Allvaret går dock inte ut över berättarglädjen. Zandra Lundberg är en driven författare som fullständigt behärskar sin historia. Romanen är en bladvändare där man som läsare vill ha svar och få veta hur det ska gå för Line. Att det ändå finns hopp om ljus efter mörkret antyder ju romanens titel, som lånat sina ord från Nils Ferlins dikt, vars hela strof lyder:

Kärleken är så förunderligt stark,

kuvas av intet i världen.

Rosor slår ut ur den hårdaste mark

som sol över mörka gärden.