I höstas kom Barakat Ghebrehawariats bok ”Får man säga svart? - Från teoretisk ångest till terminologisk trygghet”

– Jag skrev den för att jag tycker att vi behöver ett adekvat språkbruk när vi pratar om antirasism. I dag råder vad jag vill kalla för en begreppsfattigdom. Så målet var att hjälpa läsarna bygga ut sitt antirasistiska ordförråd.

Vi använder ord för att tänka och tolka den verklighet vi upplever. Ett begränsat ordförråd gör det svårare att synliggöra och konceptualisera orättvisor kopplade till hudfärg. Dessutom är ämnet hudfärg väldigt laddat på många ställen. I Sverige och Norden och delar av Europa har man socialiserats in i en idé om färgblindhet, säger Barakat Ghebrehawariat.

– Vi har blivit uppmanade att inte prata om hudfärg och lärt oss att det per definition är rasistiskt. Boken försöker utmana detta genom att visa att det självklart kan vara rasistiskt men att man också kan använda hudfärgsbenämningar på ett antirasistiskt sätt för att synliggöra orättvisor.

Om man ska lyfta ett faktum som att afrosvenskar i relation till andra minoritetsgrupper är oproportionerligt utsatta för hatbrott, måste man nämna hudfärg, exemplifierar han.

Ett första steg till förändring är att namnge problemet.

– Vi måste hitta konstruktiva sätt att kunna prata om rasism. Jag har inspirerats väldigt mycket av feminism och jämställdhet för där finns en rik begreppsapparat för att synliggöra sexism och visa kopplingen mellan kön och makt.

Språkfrågor som dessa väcker lätt starka känslor. Varför tror du?

– Det handlar mycket om att vi inte är redo att acceptera att det finns rasism av strukturell art hos oss för det krockar med självbilden. Sverige har historiskt sett konstruerat sig själv som ett land där det inte riktigt förekommer rasism. Man har till och med ibland framstått som ett slags moralisk samvete.

Barakat Ghebrehawariat påpekar att de begrepp han presenterar i boken inte är slutgiltiga.

– De har också sina tillkortakommanden och brister. Vi jobbar alltid med imperfekta begrepp. Man ska ha en stor dos av ödmjukhet och förståelse för att vi med jämna mellanrum behöver uppdatera vårt språkbruk. Jag försöker alltid luta mig mot frågan om begreppet har ett funktionellt värde. Kan vi använda det i antirasismens tjänst?

I Finland kan man ibland höra uppfattningen att man i Sverige inte längre kan prata om någonting för orden har gjorts för laddade. Håller du med om det?

– Jag håller med om att det finns en sådan inarbetad idé som många människor känner starkt för. Jag upplever inte det på samma sätt. Självklart måste vi navigera försiktigt, men jag tycker att den inställningen driver oss bort från den huvudsakliga frågan: Är det värre att bli kallad för rasist eller är det värre att bli utsatt för rasism?

För att återvända till titeln på din bok. Får man säga svart?

– Huvudidén är att det finns stunder då vi faktiskt måste säga svart. Ett exempel kan vara om man vill problematisera rasifierade maktstrukturer. Din organisation kanske huvudsakligen består av vita medelklassvenskar. Då kanske du behöver säga någonting i stil med att vår arbetsplats utgörs av en bastant vithetsnorm. Varför har vi inga svarta chefer? Eller var är alla icke-vita svenskar?

Historiker menar att rasismen hittades på för att berättiga slaveriet. Tror du att man på samma sätt skapat ett språkbruk för att kunna förtrycka?

– Jag tänker att det går hand i hand. Det är väldigt viktigt att du lyfter upp det. Ibland får man höra att det ju bara är ord. Men orden är bärare av värderingar. De reflekterar också en materiell diskriminering som pågår på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och inom rättsväsendet.

Blir du aldrig frustrerad?

– Jag blir både frustrerad, arg, utmattad och trött. Jag blir allt det där. Men någonstans har jag i mig att det är viktigt att inte stirra sig blind på att det går långsamt. Det är viktigt att titta på de förändringar som faktiskt sker. Jag har med åren lärt mig att vara snäll mot mig själv.

N-ordet är nästan utrotat, men hänger envist kvar och dallrar olycksbådande i bakgrunden. Är det helt oanvändbart? Finns det en risk med att sudda bort ord? Eller kan det användas på en teaterscen av en rasistisk karaktär, till exempel?

– Det har att göra med hur man förhåller sig till historien, hur man berättar om historiska rasistiska händelser. Jag tror att man ska närma sig ett sådant ämne med stor försiktighet. Men personligen tycker jag att man absolut ska kunna göra det. Men man behöver jobba väldigt försiktigt och ha samtal innan och efter. Man behöver vara noggrann med att förklara och motivera varför man väljer att använda ordet. Men jag är fortfarande i en tankeprocess där jag verkligen inte har bestämt mig.

– Jag tycker också att det kan finnas ett problem med att vi suddar bort det ur texter. Å andra sidan tycker jag att det gott och väl räcker med att säga n-ordet. Så jag är verkligen inte färdigtänkt. Men du lyfter upp en komplex situation och då tycker jag att det blir mycket mer intressant att diskutera än åsikten att man måste få kalla ett visst bakverk för ”vad det alltid har kallats” som ju är ett rent barnsligt argument.

– Jag vet att om jag satt i publiken och någon bara sa det ordet 14 gånger skulle det påverka mig negativt. Speciellt om jag inte har den psykologiska beredskapen för det. Det kommer att finnas elaka tungor som beskriver oss som lättkränkta, men det tycker jag är att visa prov på bristande förståelse och empati för hur det är att uppleva världen som icke-vit. Speciellt i en värld där det finns normer kopplade till vithet och strukturell rasism.

Är du hoppfull?

– Ibland är jag det, ibland är jag det inte. Jag jobbar i ett högexplosivt fält så finns det alltid en risk att jag absorberar mycket negativitet.

Har du själv blivit utsatt för hot på grund av ditt arbete?

–  Ja, absolut. I höstas hände det väldigt mycket när jag var ute på mindre ställen i Sverige där jag blev utsatt för explicit rasism. Det är viktigt att prata om det. Det är alltid är orimligt att bli utsatt för rasism. Men det är extra paradoxalt när jag är inbjuden för att prata om rasism och blir utsatt för rasism.

Varför tycks många människor ha så svårt att lära sig sluta använda vissa kränkande ord?

– Jag tror faktiskt att det har att göra med motivation och vilja. Det är inte särskilt svårt att förstå att vissa människor inte vill bli kallade en sak som är rasistisk och elak. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.