Under den akuta fasen av coronapandemin har vi sett världen över hur makten har centraliserats. Det har skett genom en betoning av regeringars makt och statens ansvar. Makthavarna har använt sig av krigsmetaforer för att ingjuta enighet och kräva lojalitet när de vidtar skyddsåtgärder och inför undantagstillstånd.

Åtgärderna har sällan varit regionalt diversifierade eller tagit hänsyn till läget för olika grupper i samhället, socialt utsatta invandrarområden, åldringar med demens eller minoriteter som är beroende av vårdinsatser över gränserna.

Staten, statens hela territorium och gränser har blivit måttet på hur bra eller dåligt vi hanterar pandemin. Några stater kan slå sig för bröstet, medan andra kan stå i ”skamvrån” för att de inte skyddar sina medborgare och ”hotar oss andra”. Krigsmetaforer för med sig polarisering och försök att identifiera fienden, eftersom viruset knappast kan anses vara en fiende. Viruset är inte ens levande och saknar tankeförmåga och vilja.

Lojalitet är något annat än solidaritet men de sammanblandas ofta. Kraven på lojalitet, inte sällan med nationalistiska undertoner, har också gjort att regioner runt om i Europa har ställt sig bakom de centrala regeringarnas åtgärder och påbud. Vi har sett det i Storbritannien, i Italien och i Spanien. Det är helt i linje med vetenskapliga rön om att vi sluter leden när vi upplever hot. Enligt opinionsmätningar har sittande regeringar också gått stärkta ut ur den akuta fasen av pandemin.

Lojalitetsförväntningar och krigsretoriken är särskilt problematiska för minoriteter. Ingen vill väl framstå som illojal, riskera att stämplas som syndabock och utsättas för majoritetens vrede. Världshälsoorganisationen har gått ut med riktlinjer om att vi alla bör avstå ifrån att stämpla särskilda grupper som smittspridare och som skyldiga för de faror som drabbat oss.

Centraliseringen av makten har inte skett endast på statens nivå. Vi ser samma centralisering även här på Åland. Samrådsdelegationen mellan Åland och Finland tycks inte ha fungerat, åtminstone inte utåt. Den 2 mars rapporterade Ålandstidningen om ett coronamöte, därefter ingenting.

Landskapsregeringen är den som har hanterat pandemin genom ministrarna, landskapsläkaren och ÅHS ledning. I början av mars uttalar sig lantrådet Veronica Thörnroos enligt följande: ”coronasituationen är delad behörighet mellan Åland och riket, där riket ansvarar för smittskydd och Åland för sjukvård”.

Begränsningar av medborgarnas rättigheter ska enligt grundlagen förankras parlamentariskt. Det torde betyda att på de områden där Åland har lagstiftningsbehörighet bör lagtinget få en chans till insyn och att yttra sig. Trots detta tycks lagtinget inte alls ha haft någon roll i hanteringen av pandemin, varken i plenum eller i Självstyrelsepolitiska nämnden.

Finlands riksdag och regering har inte heller gjort ens en liten hänvisning till gällande åländsk lagstiftning på sjukvårds- och utbildningsområdet. Lojalitetskraven smittar av sig på alla nivåer.

Nu när den akuta fasen börjar vara över, ser vi hur olika regioner i Europa tar mera plats och ifrågasätter bristen på diversifiering i pandemihanteringen. Medborgarna börjar också ifrågasätta nödvändigheten och lagligheten i några av de åtgärder som har införts. Vi är inte ensamma om dessa insikter som nu diskuteras internationellt.

Om vi hanterar saken klokt kan demokratiutvecklingen på Åland, i Finland och i Europa ta ny fart i kölvattnet av de lärdomar vi smärtsamt har samlat under pandemin.

Sia Spiliopoulou Åkermark

docent i folkrätt och direktör på Ålands fredsinstitut

En läsare ställer på insändarplats frågor om löparbanorna på WHA.

Jag tycker de flesta i Sverige är ganska usla på att hålla avstånd, men det är nog till och med värre här på Åland. Folk går ju omkring precis som vanligt och ställer sig precis bakom en i kön.

Redaktör Jonas Bladh ställer en relevant fråga om vem som egentligen bestämmer i Mariehamn med anledning av infrastrukturnämndens beslut att anslå 300.000 euro för att finansiera transport av tjärasfalt till behörig destruktionsanläggning.

Våra politiker har bestämt att WHA efter ombyggnaden ska ha två löparbanor. Nu är ombyggnaden klar och löparbanorna övermålade. Vet någon politiker eller tjänsteman vad som hänt? Tacksam för svar.

”Friidrottare”

Du som saboterat strömförsörjningen på Herrön natten mot onsdagen den 8.7 bör väl höra av dig utan påminnelse. Vi vet vem du är!

Tråkigt att höra. Förstörda kylvaror bör ersättas om du har någon känsla i kroppen.

Diskussionen om den åländska valundersökningen som utfördes som en del av den finlandssvenska Barometern har gått varm sedan resultaten publicerades för en vecka sedan. Det är välkommet, publikationer av den här typen ska väcka debatt!

Om jag vore ett vildbi, skulle jag inte ta in på närmaste billiga insekthotellkedja.

Hacke hackspett har hittat en fin födkrok genom att med sin spetsiga näbb och 10-15 centimeter långa klibbiga tunga äta upp alla hotellgäster.

Försök till svar till René Janetzko:

Allt för många offentliga kommentarer gällande de prognoser för tiden efter krisen som hittills framförts av finska ministrar betonar behovet av att återbygga de offentliga finansernas ”hållbarhet”.

Jag som initiativtagare till Annica Sjölund Summer Camp vill här besvara insändaren från René Janetzko. Fotbollsskolan anordnas sedan sex år tillbaka på initiativ av mig och genom åren i samarbete med olika aktörer.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt brukar det ju heta. Det gäller verkligen också den fria rörligheten, en av hörnstenarna i EU-samarbetet. Vi börjar bli många nu som aldrig upplevt ett EU med gränskontroller, restriktioner och tullar.

En otroligt intressant undersökning som presenterades i Ålandstidningen den 3 juli. Några spontana reflektioner på utfallet:

En aningen satirisk reflektion avseende några nyligen publicerade insändare.

Fler insändare