Under den akuta fasen av coronapandemin har vi sett världen över hur makten har centraliserats. Det har skett genom en betoning av regeringars makt och statens ansvar. Makthavarna har använt sig av krigsmetaforer för att ingjuta enighet och kräva lojalitet när de vidtar skyddsåtgärder och inför undantagstillstånd.

Åtgärderna har sällan varit regionalt diversifierade eller tagit hänsyn till läget för olika grupper i samhället, socialt utsatta invandrarområden, åldringar med demens eller minoriteter som är beroende av vårdinsatser över gränserna.

Staten, statens hela territorium och gränser har blivit måttet på hur bra eller dåligt vi hanterar pandemin. Några stater kan slå sig för bröstet, medan andra kan stå i ”skamvrån” för att de inte skyddar sina medborgare och ”hotar oss andra”. Krigsmetaforer för med sig polarisering och försök att identifiera fienden, eftersom viruset knappast kan anses vara en fiende. Viruset är inte ens levande och saknar tankeförmåga och vilja.

Lojalitet är något annat än solidaritet men de sammanblandas ofta. Kraven på lojalitet, inte sällan med nationalistiska undertoner, har också gjort att regioner runt om i Europa har ställt sig bakom de centrala regeringarnas åtgärder och påbud. Vi har sett det i Storbritannien, i Italien och i Spanien. Det är helt i linje med vetenskapliga rön om att vi sluter leden när vi upplever hot. Enligt opinionsmätningar har sittande regeringar också gått stärkta ut ur den akuta fasen av pandemin.

Lojalitetsförväntningar och krigsretoriken är särskilt problematiska för minoriteter. Ingen vill väl framstå som illojal, riskera att stämplas som syndabock och utsättas för majoritetens vrede. Världshälsoorganisationen har gått ut med riktlinjer om att vi alla bör avstå ifrån att stämpla särskilda grupper som smittspridare och som skyldiga för de faror som drabbat oss.

Centraliseringen av makten har inte skett endast på statens nivå. Vi ser samma centralisering även här på Åland. Samrådsdelegationen mellan Åland och Finland tycks inte ha fungerat, åtminstone inte utåt. Den 2 mars rapporterade Ålandstidningen om ett coronamöte, därefter ingenting.

Landskapsregeringen är den som har hanterat pandemin genom ministrarna, landskapsläkaren och ÅHS ledning. I början av mars uttalar sig lantrådet Veronica Thörnroos enligt följande: ”coronasituationen är delad behörighet mellan Åland och riket, där riket ansvarar för smittskydd och Åland för sjukvård”.

Begränsningar av medborgarnas rättigheter ska enligt grundlagen förankras parlamentariskt. Det torde betyda att på de områden där Åland har lagstiftningsbehörighet bör lagtinget få en chans till insyn och att yttra sig. Trots detta tycks lagtinget inte alls ha haft någon roll i hanteringen av pandemin, varken i plenum eller i Självstyrelsepolitiska nämnden.

Finlands riksdag och regering har inte heller gjort ens en liten hänvisning till gällande åländsk lagstiftning på sjukvårds- och utbildningsområdet. Lojalitetskraven smittar av sig på alla nivåer.

Nu när den akuta fasen börjar vara över, ser vi hur olika regioner i Europa tar mera plats och ifrågasätter bristen på diversifiering i pandemihanteringen. Medborgarna börjar också ifrågasätta nödvändigheten och lagligheten i några av de åtgärder som har införts. Vi är inte ensamma om dessa insikter som nu diskuteras internationellt.

Om vi hanterar saken klokt kan demokratiutvecklingen på Åland, i Finland och i Europa ta ny fart i kölvattnet av de lärdomar vi smärtsamt har samlat under pandemin.

Sia Spiliopoulou Åkermark

docent i folkrätt och direktör på Ålands fredsinstitut

Jag har följt med aktiviteten i Badhusparken på nära håll i ett halvt sekel och jag bara älskar att se hur den nu äntligen används av familjer, ungdomar, äldre, grupper, enskilda och ihop alla dagar.

Först ett tack till Henrik Herlin för en bra ledare i tisdagens tidning och till Ålands framtid för en bra insändare i samma tidning gällande Mise.

Sophanteringen i vårt hushåll på fyra personer fungerar på detta utmärkta sätt:

I en intervju med vd Dan-Erik Woivalin om Ömsens centrumsatsning finns många goda nyheter. För det första är det positivt att planeringen fortsätter.

Nu tycker jag att Sofie Dahlsten ska kliva ner från sina höga hästar och inte ge svepande och nedlåtande omdömen om mänskor hon inte vet något om, nämligen de hushåll som hittills haft endast ett sopkärl, för brännbart

Jag undrar varför inte Iltasanomat finns alls mera att köpa i Åländska affärer. Jag har frågat expediterna, men de vet inte och har sagt att många människor har frågat samma sak.

Mise har under årens lopp med all tydlighet visat sig vara en gravt överviktig koloss på lerfötter. Det påtvingade bytet av uppsamlingskärl och tömningsintervall som 800 Misekunder står inför fr.o.m. 1.11 är ytterligare ett bevis för den saken.

Med anledning av de senaste uppgifterna om Estonia och efter att ha hört Kaj Janssons uttalande i Ålands Radio, vill jag komma med några kommentarer.

Mises plan på att införa fyrfackstunnor vid varje fastighet, är inte klokt!

Får ett kyrkoråd göra som man vill? Det anser man i alla fall i Lemland Lumparlands församling. Borde inte kyrkorådets högsta prioritet vara att alltid fatta det beslut som är bäst för församlingen?

Torsdag 24 september hade vi fått ett brev från Mise i brevlådan. Brevet var daterat 15 september. Vi uppmanades i brevet att inkomma med svar senast 13 september. Bara det säger något om myndighetens syn på sitt uppdrag och sina kunder.

Jag har med intresse tagit del av lagtingsledamöterna Roger Höglunds (c) och Nina Fellmans (s) debatt i tidningen om vilka sektorer som lider mest under det tung ekonomiska oket i dessa pandemitider.

Låt oss vara ärliga. Skogen runt Badhusberget är inte jätteviktig som den ser ut idag. Kanske borde staden gallrat för länge, länge sedan.

I en intervju i Nya Åland den 28 september konstaterar infrastrukturminister Christian Wikström (Ob) det vi redan visste – att inget ännu gjorts för att infria vallöftet om en tunnel till Föglö, att det inte blir någon tunnel under mandatperioden

Fler insändare