Foto:

En sorglig syn, en sorgens dag

Badhusberget hör till mina absoluta favoritplatser i stan. Där har jag strosat omkring och njutit av tystnaden och den vackra naturen.
Tyvärr är det inte alla som är aktsamma om naturen där uppe och därför har jag haft för vana att städa lite. I dag gick jag dit, första gången det här året, för att plocka krossat glas, såsom jag har gjort många, många gånger förut.

Badhusberget hör till mina absoluta favoritplatser i stan. Där har jag strosat omkring och njutit av tystnaden och den vackra naturen.
Tyvärr är det inte alla som är aktsamma om naturen där uppe och därför har jag haft för vana att städa lite. I dag gick jag dit, första gången det här året, för att plocka krossat glas, såsom jag har gjort många, många gånger förut.
Jag blev ledsen när jag såg den ”autostrada” som discgolfbanan har åstadkommit i naturen. Marken omkring är upptrampad så att den är alldeles brun och torr. Lav, mossa, gräs och ljung är helt borta. Buskar och träd i närheten har avbrutna grenar och bortnött bark.
Glasbitar som förr var inbäddade i mossan har nu kommit i dagen och glittrar överallt. Blandat med fågelkvittret hördes nu plötsliga dunsar och rasslande kedjor.
Jag tänkte att jag ändå skulle försöka njuta, så jag gick omkring och fotograferade och plockade glas och borde inte ha stört vare sig människor eller andra djur. Då tilltalade mig två yngre personer och upplyste mig vänligt om att jag var i vägen och att jag inte skulle vistas på golfbanan!
Jag förklarade för dem, också i vänlig ton, vad jag tyckte att banan hade gjort för illa i naturen och fick till svar: ”Ja men, det är väl bra att folk rör på sig”.
Javisst är det bra att folk rör på sig, men det var faktiskt fritt fram för alla att röra på sig på berget före discgolfbanan kom. Men nu ska tydligen de som inte har en ”tallrik” i handen uteslutas från att få röra sig där. Dessutom ska man, vad jag har förstått, utvidga den här banan så att ett ännu större område skövlas.
Att ens komma på tanken att anlägga en dylik bana i Tullarns äng, när man ser vad som skett med naturen på Badhusberget, övergår min fattningsförmåga. Tack Gunilla Lindroos-Friman för din insändare i Ålandstidningen den 22 maj!
Jag vet att jag kommer att få en massa mothugg nu och kallas för glädjedödare och förbudsivrare. Men min glädje över att fortsätta besöka Badhusberget dog i dag. Och ni som planerar att anlägga discgolfbanor ute i de åländska kommunerna, tänk noga efter var ni placerar dem så de gör så lite skada som möjligt!
Sonja Nordenswan

Ålandstidningen

Hittat fel i texten? Skriv till oss