Foto:

Ska kommuner låna till driften?

John Maynard Keynes bygger upp sin teori inom en strikt kontext med bland annat fasta växelkurser, kapitalkontroll och en riksbank fixerad vid valutareserven och där kritiska parametrar är balans i utrikeshandeln och inflation. Alltså något annat än en teori för en ekonomisk miljö kännetecknad av frihandel, marknadsmässiga valutakurser och långvariga bytesbalansunderskott.

John Maynard Keynes bygger upp sin teori inom en strikt kontext med bland annat fasta växelkurser, kapitalkontroll och en riksbank fixerad vid valutareserven och där kritiska parametrar är balans i utrikeshandeln och inflation. Alltså något annat än en teori för en ekonomisk miljö kännetecknad av frihandel, marknadsmässiga valutakurser och långvariga bytesbalansunderskott. Det skenbart orimliga med att USA kan ha mångåriga handelsunderskott om tre procent är det nya normala och inte en krissignal och därtill förbehöll teorin uttryckligen den underfinansierande rollen för staten och inte andra ekonomiska aktörer.
Generellt är metoden (inte teorin) tämligen förutsättningslöst omfattad inom alla politiska läger om man med det avser att mer pengar i omlopp tenderar till att efterfrågan på varor och tjänster ökar, alltså det självklara. Fiktiva rubriker som ”allmänhetens sparande gynnar inte detaljhandeln” och ”företagens brist på investeringar bromsar tillväxten” som lika gärna kunnat vara autentiska pekar på problemet men dessa företag och individer styrs inte politiskt och agerar inte utifrån allmännyttiga preferenser. Det kritiska här är att ökad ojämlikhet bidragit till ökat privat sparande och därav följande ytterligare ojämlikhet. Även om företag sägs blivit mindre dividendkoncentrerade och risktagande är en naturlig del av en frisk ekonomi så återstår bara att ge politiska instanser en finansiellt expansiv roll med vilket dock för vissa kan vara ruinerande.
ECB bedriver QE (köp av företags- och statspapper) och Finland en kraftigt expansiv stimulanspolitik som kan uppskattas till cirka tio miljarder euro och härtill kommer EU:s stimulanspaket om 750 miljarder. Finland kan låna till negativ ränta och kan i sista hand falla tillbaka på ECB. Mario Draghi: ”Vad som än krävs för att rädda euron.” Rimligt då de kan erhålla förmånliga lån genom att sparandet söker säkra placeringar. Men aritmetiken för kommunerna är att de även under normala tider inte har något överskott och då måste lån, även mot förmodan räntefria, vara endast ett recept för senare åtstramningar eller orimliga skatter. Landskapet har också bara de redan hårt drabbade invånarna att falla tillbaka på för ytterligare pålagor. Detta förbättras näppeligen om syftet med lånet är paradgrenen administration, eller mentalt välbefinnande, vilket må ge fjädrar i hatten för en socialt rekommendabel look, men dessa finansierar inga amorteringar.
Sist och slutligen är det just det banken frågar efter och den glada utflykten till banken får något av en sordin över sig när räntan närmar sig sju procent. Någonstans går smärtgränsen då inga snabba inkomstökningar hägrar inom rimlig tid.
Keynes ointresse för kommuner reflekterar deras nullitet inom GB men även under andra omständigheter är det regel att underordnade offentliga organ med nödvändighet inte kan ha en stats befogenheter. Det må låta ”progressivt” att ge kommuner uppgifter de knappt ens har juridisk kompetens för (makroekonomi?) men att låna annat än till lönsamma investeringar är definitivt inte rimligt. Här bör sunt förnuft gälla: om staden måste investera i hamnen så måste man, men driften bör inte vara kostsammare än nödvändigt.
Kanske inte, förresten, för vissa kommuner: om det är frågan om att ett i och för sig välberättigat socialt samvete som skaver, se då över skatterna på fastigheter och i synnerhet de för icke-bostäder (dock ingen subventionering av lyxbostäder) i enlighet med OECD:s råd.
Peter Andersson

Ålandstidningen

Hittat fel i texten? Skriv till oss