Kristina Lenck upptäckte sin makes minnessjukdom genom små saker som blev annorlunda. Till sist besökte de hälsocentralen och fick så småningom remiss till minnesmottagningen då man avskrivit andra sjukdomar.
– När han fick sin diagnos höll vi på att bygga stuga. Vi fortsatte med det och det blev en meningsfull sysselsättning för oss båda.
Att Kristinas make fick diagnosen blev ingen direkt överraskning för henne eftersom sjukdomen fanns i släkten.
– Dessutom hade jag god kunskap om hur sjukdomen fungerar och hur den utvecklas eftersom jag själv jobbat länge inom vården.
Eftersom paret är inflyttade till Åland kände Kristina lite oro över att det inte fanns några nära släktingar här, men efter att de fått besök av äldreomsorgens socialarbetare Anne Lindholm kändes allt bättre.
– Det var väldigt skönt att få veta att man inte var ensam utan att det finns hjälp att få när jag behöver. Det blev genast tryggare.
Via Anne kom Kristina och hennes make också i kontakt med dagverksamheten för minnessjuka på Klippan.
– Jag ringde och pratade med Lotta Haglund, som arbetar på Klippan, och sedan åkte vi och provade på verksamheten. I början var min man på Klippan två dagar i veckan och nu är han där tre dagar.
Nytt skede i livet
Första gången Kristina lämnade sin man på dagverksamheten kände hon ingen oro, men en stor sorg.
– Jag insåg att det nu var dags för ett helt nytt skede i livet. Jag är nu inne i en ny period, en period som kommer att förändras framöver. En avskedsperiod. Jag känner mig ändå trygg och vet att han trivs och har det bra på Klippan och att det finns bra vård och omhändertagande på Trobergshemmet när den tiden kommer.
Kristinas man bor fortfarande hemma men då Kristina ska på någon resa har han haft möjlighet till ett tillfälligt boende på Trobergshemmet.
– Att han har möjlighet att vara på Klippan är väldigt bra. Där får han den stimulans han behöver både för huvudet och kroppen. Dessutom är det en regelbunden verksamhet och han tycker om att åka dit och är alltid på gott humör då han kommer hem därifrån.
De dagar som Kristinas make inte är på dagverksamhet åker de till stugan och pysslar på lite där.
– Vi går ofta och äter på restaurang och umgås på det sättet. Vi gör det vi tycker är roligt och intressant.
Kristina är också noga med att få sova för att orka.
– Det är väldigt lätt att bränna ut sig och att få sova ordentligt är A och O för att hålla sig i skick.
Kristina vill inte ge några allmänna råd för hur man ska orka eller hur man ska gå tillväga då en anhörig får en minnessjukdom.
– Jag tror däremot att det är viktigt att prata med någon som gått igenom samma saker, säger hon.
En exemplarisk demensvård
Kristina har läst demenskommitténs rapport med stor glädje.
– Om största delen av den förverkligas kommer Åland att ha en exemplarisk demensvård. På Åland har de flesta en mänsklig och insiktsfull attityd till sina medmänniskor. Det är ett humant samhälle där det är lätt att få hjälp.
Eftersom Kristina själv arbetat inom vården, främst inom psykiatrin, vet hon vad som krävs.
– Då jag jobbade inom vården på fastlandet gjorde vi ett studiebesök till Grelsby sjukhus och fick många goda idéer med oss hem därifrån, så visst finns kunskapen här.
Hon hoppas på att demenscentret ska förverkligas eftersom det behövs.
– Att få allt under samma tak, boende, läkare, fysioterapi och annat som behövs skulle vara fantastiskt. Dessutom behöver man också specialutbildad personal som kan och vill jobba med personer med minnessjukdom. Kunskapen om sjukdomen är viktigt och hur man ska behandla klienterna. Jag tycker att man ska tänka efter devisen ”behandla andra som du själv bli behandlad”.
Kristina är väl medveten om att hon en dag kommer att mista sin make för alltid. Därför försöker hon ta vara på de stunder där de kan dela glädjen med varandra och bara finnas i nuet.
Hon försöker att inte ta ut morgondagens bekymmer redan i dag.
– Jag vet att jag får hjälp den dagen då det inte går längre. Mest orolig har jag varit för att det skulle hända mig något och vad som då skulle hända honom. I dag vet jag att han blir väl omhändertagen och får hjälp även då.
Att ge över vården av en sjuk anhörig betyder inte att man sviker den anhöriga, anser Kristina.
– Jag tycker att jag i stället ger något till honom. Något som jag inte kan ge hemma.

Nina Eriksson