Berit Paulsson, i samarbete med föreningen Vårt Hjärta, har utkommit med en bok om pärsen att vid så ung ålder drabbas av stroke. En stark berättelse om hur hon kämpade med den därpåföljande förlamningen, afasin (förlust av talförmåga. Reds.anm.) och medicineringens påverkan på kroppen.
– Jag fick skriva av mig min frustration trots att jag aldrig haft en tanke på att skriva innan, säger hon och fortsätter:
– Nu går jag till och med på en skrivarkurs och lär mig en massa nya ord.
En vecka efter stroken försämrades hennes situation ytterligare då en undersökning avslöjade ett myxom, en tumör på hjärtat. Tumören opererades bort och i dag har hon inga men av myxomet, men i sviterna efter narkosen drabbades hon av ett flertal mindre proppar i hjärnan.
Som om det inte vore nog fick hon beskedet att hon troligen skulle tappa synen på ena ögat, vilket senare också förverkligades och i dag bär hon en ögonprotes.
”Men det spelade ingen roll, jag hade ju ett till”, skriver hon hjältemodigt i boken som fått titeln ”Mitt liv efter stroken”.
Något som händer i huvudet
Berit Paulsson är född och uppvuxen i Lumparland, men flyttade till Sverige 1970 där hon började sitt arbete som sjuksköterska på Danderyds sjukhus i Stockholm. 
Dagen innan den ödesdigra stroken, hade hon varit med vid sin äldsta dotters upprop i skolan.
– När jag kom till jobbet den dagen grät jag, jag var så trött, så trött.
På morgonen dagen efter, den 20 augusti 1991, cyklade hon till jobbet, väl framme kände hon att något stod väldigt fel till och gick därför in till en av sina arbetskamrater och sade att det är något som händer i hennes huvud.
Längre än så hann hon inte innan hon segnade ner, förlamningen var ögonblicklig och talförmågan var som bortblåst.
– Då var jag 37 år och talförmågan återvände först när jag flyttade tillbaka till Åland för 12 år sedan, berättar hon för Ålandstidningen.
Livet är en kamp
Det var som att någon form av inre lugn infann sig vid återflytten till Åland.
– Det blev lugn och ro, jag slutade jobba och prestationskraven försvann och plötsligt kunde jag prata igen.
Hon säger att hon fortfarande kan ha svårt att hitta rätt ord ibland, men att hon numera accepterar det.
– Många tror att man är dum i huvudet, men det är bara språket som fattas. Den som har tålamod att vänta och lyssna, förstår mig, men alla har inte det tålamodet.
I boken beskriver du en känsla av utanförskap, var kom den känslan ifrån?
– Man känner helt enkelt ingen tillhörighet, jag kan fortfarande känna utanförskap ibland. Det är bara personer som drabbats av afasi själva som fullt ut kan förstå känslan.
Intervjun som görs mitt under brinnande coronakris tar fram alla möjliga känslor i Berit Paulsson. Under de mest personliga frågorna känner hon en tår rulla över kinden och säger:
– Det är svårt, känslorna går i vågor. Jag bor ju här på Åland men mina barn bor i Sverige och just nu kan jag inte träffa dem.
Avslutningsorden i boken känns passande i ögonblicket:
”Min livsresa kommer alltid vara en kamp. Just nu kämpar jag med tänderna, synen och framtiden, hur den ska bli. Men ett är säkert – jag kommer alltid att kämpa”.
Nästa krasch
Boken om identitetsförlusten och kampen mot afasin är delvis skriven i dagboksform.
– Ja, att skriva den var samtidigt ett sätt för mig att bearbeta sorgen över allting. Men det behövdes en bok om afasi också, det finns väldigt lite litteratur i ämnet.
Tolv år efter stroken kom följande bakslag. I boken berättar hon hur hon hade känt på sig att allt inte var som det skulle i hennes äktenskap.
”Jag frågade min man om han hade träffat någon annan och svaret var ja”. 
– Det var nog den värsta kraschen, jag kände mig ensam och sjuk, säger hon.
Men Berit Paulsson tog sig igenom även den sorgen och numera lever hon lyckligt med sin nya livskamrat.
– Han har betytt väldigt mycket för mig, han är så trygg men det är nog svårt för honom att helt förstå det jag har gått igenom.
Hur skulle du säga att din personlighet har ändrats av livets prövningar?
– Emellanåt är det som natt och dag. Jag är inte bitter men jag är oftare arg numera – väldigt arg. Och det vill man ju inte vara, jag vill ju vara perfekt för mina barn.
Avslutningsvis, vilket råd har du att dela med dig av till personer som drabbats av en stroke?
– Att försöka ta det lugnt. Prata, prata och prata. Låt inte de som försöker tolka dig, få förstöra din vilja att fortsätta prata, det kan kännas väldigt fel när folk vill fylla i det du försöker säga, men ha tålamod. Det är också viktigt att visa ödmjukhet, det är inte lätt alla gånger, men försök!

Peter Pussinen