Jonna Kevin har genom åren haft att göra med får, och nu har hon sina egna. Hon fick överta några från en besättning som skulle avvecklas. Sju stycken blev det. Om somrarna håller de markerna i skick hemma på Börkö och på öarna däromkring. Och så fick hon erbjudande om att vinterstalla dem hos kompisar, och på den vägen är det. 

– Jag har hemskt länge tänkt att jag ska ha får. Ålandsfår är en härdig och bra lantras. De är avlade på sina ullegenskaper antagligen ända sedan vikingatiden.

Kring Jonna rör sig får och getter, lamm och killingar. Hon klappar det egna fåret Starlet och konstaterar att hon tycker att Starlet är för ung för att bli mamma. Just det faktum att Ålandsfåren främst har fantastiska ullegenskaper, men däremot sällan kommer upp i någon god slaktvikt passar Jonna ganska bra. Hon kan nämligen inte äta sina egna vänner, även om hon visst äter lammkött. 

Hon rekommenderar verkligen att ha ”hobbyfår och som landskapsvårdare”. Det är just så det är för henne, och hon uppskattar möjligheten att hjälpas åt och vurmar för cirkulär ekonomi – och påminner om att det verkligen inte är något nytt. Gamla kunskaper, det som bevisligen har fungerat bra tidigare, vill hon gärna nyttja.

Fast punkt 

På Börkö, utanför Järsö, huserar hon i mormors barndomshem. Det är Jonnas fasta punkt, det är där hon är skriven.

– Mammas familj är stor och de hade ett av de hemman som funnits på Börkö. Sedan köpte mamma mormors ställe. Men mamma är 87 år och är mest hemma på Sälgstigen.

För tio år sedan kände Jonna att hon lika bra kunde bo där på Börkö, som någon annanstans. I nutida föreställningar om ett lyckat karriärliv ingår idén om att man förflyttar sig till platser där arbetsmöjligheterna finns, menar hon.

– Några generationskamrater har också uttryckligen omvärderat den tanken, till exempel Kjell Westö har pratat och skrivit om den, säger hon och nämner den globala massturismen som det enskilt största hotet mot miljön.

– Det var den långt före pandemin.

Insikten slog henne – att det inte alls var kul att resa.

– Jag har inbillat mig att jag reser för viktiga uppgifter.

Till och från Börkö går det inte längre någon förbindelsebåt. 

– I stället åker alla kors och tvärs med egna snurrebåtar …, inflikar Jonna som är en varm anhängare av kollektiva lösningar. 

Kritiskt tänkande 

Hon säger ”som ungdomarna” att ”moder jord tackar coronan” och hänvisar till det senaste tv-reportaget av Sir David Attenboroughs team, som visar på två faktorer som befrämjat pandemin; människans ökade intrång på vilda djurs habitat och människans ökade mobilitet.

Hon refererar till den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wrights böcker ”Vetenskapen och förnuftet” från 1991” och ”Myten om framsteget” från 1993, med anledning av pandemin i allmänhet och om att vi framöver behöver vara kloka nog att inse att det här sättet vi har levt på bevisligen inte har fungerat. Och att man ska ha rätt att ifrågasätta och kritisera. Se att vi har den här erfarenheten, och att det inte var så bra.

– För den skull behöver man inte vara en bakåtsträvare, säger hon och påminner om det kritiska tänkandet som är grunden i vetenskapen, och att en sanning bara gäller tills den blir omkullkastad.

Hon kommer in på det här med kommuner och deras attraktionskraft, och kring att alla kommuners strategi går ut på att vara attraktiva för inflyttning, men att alla inte alltid kan vara det. 

– Det som behövs är en strategi som inte enbart bygger på att växa. Hon hänvisar till ett forskningsprojekt, under Josefina Syssners ledning vid Linköpings universitet, kring det faktum att kommunerna i Norden är för små. 

Forskningsrapporten ”Mindre många” handlar om bristen på visioner och planer för att hantera utebliven tillväxt. Jonna hyser en förhoppning för tynande kommuner på lång sikt. Att folk kanske än mer flyttar ut till sina sommarboenden. Och där vi plötsligt står i en situation där sådant som inte alls har varit intressant, plötsligt är det. Kanske ser vi där skärgårdens nya roll.

Gymnastik början 

Själv är hon uppvuxen i Vasa och Korsholm i Österbotten, men tillbringade somrarna på Åland. På Åland fanns också en del gympakompisar. Redan i unga år började hon nämligen med redskapsgymnastik. 

– Det fanns väldigt nära oss i Vasa, säger hon om möjligheten till den aktiviteten. 

Samhällsproblemet i Finland, att barn rör på sig för lite, bekymrar henne.

– Barn behöver röra på sig i en viss ålder, ibland borde man kanske tvingas till det. Vägen till skolan har tidigare varit en viktig del i det. Allt fler barn, i alla länder, tillbringar de första tolv åren fastspända i en bil, säger hon bekymrat.

I högstadiet gick hon i en ny och fin skola i Vasa, där det också fanns en fin scen som lärarkollegiet såg till att eleverna fick utnyttja genom att sätta upp och framföra revyer varje år. Familjen bodde på Stundars, där den lokala ungdomsföreningen i Solf satte upp påskrevyer som man fick medverka i. Hon hittade helt enkelt olika sammanhang att medverka i. När Stundars började sätta upp sommarteater fick hon arbete där som koreograf och skådespelare. 

– Mina föräldrar var inte tillräckligt småborgerliga för att sätta oss i musikinstitut, säger hon och konstaterar samtidigt att hon är omusikalisk som en sten och att det är viktigt att det finns olika vägar att ta sig fram på. 

Hon uttrycker en tacksamhet gentemot alla lärare hon själv har haft genom åren, och nämner att hon sedan blev lärare på just det musikinstitutet i Vasa, Kuula-institutet, som hon själv aldrig var elev på.

Scenkonsten självklar 

I Helsingfors studerade hon teoretisk filosofi, samtidigt som hon gick på Helsingfors Dansinstitut och dansteater Raatikkos skola. Tanken var då – hela tiden – att hon skulle syssla med scenkonst på något sätt. Hon sökte till Teaterhögskolan i Helsingfors flera gånger, och kom så långt som till regiutbildningens sista provomgång. 

Dåvarande rektorn, som i början på 80-talet blivit geniförklarad, överraskade antagningsjuryn och bestämde att han själv skulle leda provet. Det här var 1984 och alltså långt före att Metoo-rörelsen kom upp på arenan. Men Jonna satte emot. Redan då. Hon betraktade ”geniet” kritiskt och skrev till högskolans direktion att han ledde övningar som var anatomiskt felaktiga. 

– Det här var mer än 30 år före Metoo. Var fanns ni då …? Det var jättefrustrerande, beskriver Jonna situationen. 

I stället drog hon till Barcelona och gick en teaterutbildning till mimare, dansare och fysisk skådespelare. Hon beskriver tiden i den katalanska staden som då präglades av en ”Post-franco-boom”, tio år efter att diktatorn Franco hade avlidit. Vägarna tog henne även till Escuela Nacional de Arte i Havanna, och till Italien där hon gick en utbildning i commedia dell’arte. Dessutom jobbade hon en del där. 

I slutet av 1980-talet och början av 90-talet var hon landskapskonstnär på Åland. 

– Samhällsbeställningen visade sig mest handla om pedagogisk utveckling, insåg hon och tog en examen till danspedagog vid danshögskolan i Stockholm. 

Under många år har hon jobbat som pedagog. Hon har undervisat i såväl Sverige som Finland, och även i Reggio Emilia i Italien, och Matanzas respektive Santiago de Cuba, på Kuba. Undervisning beskriver hon som situationer där man lär sig saker tillsammans. Och att man gör så hela livet. 

– Man blir aldrig fullärd, säger hon och berättar om workshops och kurser och om det roliga med scenkonsten just i det – att man tar in och lär sig hela tiden. 

– Och här och nu lär jag mig av de som har den här gården, säger hon med värme och tar upp ett lamm i famnen. 

– Av de som vet mer om getter och får.

Vägledde flyktingar 

Under en sjuårsperiod, i början av 2000-talet, bodde hon i Österbotten och jobbade vid musikinstitutet Legato och vid Panula-institutet i Kauhajoki. Där upprättade Röda korset ett mottagningscentrum för flyktingar i Legatos hus.

– 2015 fick man ta långa kliv, säger hon om de flyktingar som var förlagda till skolan och som fanns lite varstans där. 

– Barnen trillade omkring överallt.

Hon ville göra något för dem och tog initiativet till ett projekt som handlade om kultur för och med nyanlända, som en del av hennes studier i kulturledning vid Åbo Akademi.

– Det var väldigt lärorikt, säger hon om projektet som även involverade en massa lokala folkmusiker. 

– Vi kallade träffarna för Folk-café, dit nyanlända kunde komma, ta en kopp te och lyssna på musik, sjunga och dansa.

Sedan blev hon flyktingsamordnare i Brändö kommun. Upprinnelsen till att hon sökte tjänsten var upplevelsen av flyktingarna som huserade i skolan hon jobbade i. Dessutom ville hon komma närmare föräldrarna i Mariehamn. Från dag ett fick hon vara med de nyanlända flyktingarna som självfallet inte kunde någon svenska.

 – Jag blev lärare i svenska också. 

Arbetsförhållandet var ettårigt, och hon benämner det som en bra arbetsform med bra samverkan och tillägger att Brändö har utvecklat en urban utvecklingsstrategi – ett målmedvetet arbete. 

I dag är hon frilans inom kulturledning. Samtidigt tar hon en magistersexamen i nordisk folkloristik vid Åbo Akademi och arbetar på uppdrag av Miniatyrstadens vänner r.f. som driver Mariehamnsmuséet. 

– Den typen av verksamhet är jättebra just nu. Det handlar om få människor, men är ändå tillgängligt. 

Jonna är styrelsesuppleant i förbundet Finlands Natur och Miljö och förespråkar sociala utomhusaktiviteter

– Förre stadsarkitekten Folke Wickström och aktivisten Jerker Örjans tog för några år sedan initiativ till att Mariehamns magnifika esplanadanläggning med sina lindar uppmärksammas den 19 maj. Vid den tiden brukar deras löv slå ut. Detta år kommer Miniatyrstadens vänner i samarbete med stadens kulturförvaltning att under en hel vecka i maj uppmärksamma och fira esplanadens 130-årsjubileum.

I väntans tider 

Hon har några små uppdrag på gång, även om restriktionerna förstås har ställt till det. Hon nämner de strukturella förändringarna som hon upplever att har skett inom kulturlivet på Åland – att det har skett en geografisk centralisering. 

På gång är en teateruppsättning som inspirerats av den ihärdiga kamp som Stornäsets vänner förde i samband med att golfbanan i Kastelholm skulle utvidgas. 

– För tio år sedan när golfbanan skulle utvidgas samlades människor kring att freda eller bevara Stornäset som naturområde.

Hon menar att processen kring just det är ett exempel på ”det goda medborgarsamtalet”. 

– Det finns faktiskt en bok som handlar om väldigt liknande händelser. En bok som den nordamerikanske författaren John Nichols skrev redan på 1970-talet. Och jag tänkte: ”vi måste göra en pjäs om det här”. Tillsammans har vi utgått från boken, men skapat eget manus. Pjäsen om den fiktiva orten Underboda är ingen melodram som handlar om det onda och goda. Det är en av commedia dell’artes fördelar. 

Uppsättningen som är ett samarbete mellan Pellas ladugårdsteater och Sunds ungdomsförening stöds av Ålands kulturdelegation, Konstsamfundet, Svenska kulturfonden och Centret för konstfrämjande i Finland. 

– Jag gör ett amatörteaterprojekt vart tionde år, eftersom det alltid är svårt att passa ihop människor som har andra jobb. Det gäller att lägga upp det så att det fungerar för dem. Av amatörer kan man inte kräva saker, de vill vara med för att det är roligt. 

En teaterworkshop var startskottet. Men så kom restriktionerna emellan. 

– Det är en ynnest att ha fått arbeta med de här människorna som har varit med i det jobbet, både innehållet, texterna – och uttryckssättet. Jag är jättetacksam över att ha fått lära känna dem. 

Hon lyfter fram de personkrafter som krävs för att göra regional teater. 

– Just nu är läget lite ”hela havet stormar”, säger hon och syftar till alla projekt som skjuts fram och den ketchupeffekt som pågår som bäst inom kulturlivet.

Hon förstår den frustration och ledsamhet som alla teaterentusiaster känner på Åland. 

– Har man nött in repliker blir det ett jobb i onödan, man glömmer dem och kan inte bara ta vid där man slutade när tillvaron medger det. 

Lammet i hennes famn har somnat och hon tittar mot en av getterna med sin nyfödda killing. 

– Det är som att säga åt dem att ”du får inte föda nu, du får vänta”.

– Det går inte alltid att skjuta upp saker och sedan bara göra dem som om ingenting har hänt!