Ända sedan hon var liten har hon gillat att bygga, Johanna Wendelin-Dahlblom. Under uppväxten i Ytternäs byggde hon mycket tillsammans med sin pappa som var slöjdlärare. Än i dag bygger hon gärna tillsammans med honom. Hon visar de grönskande hagarna med de två egna hästarna och det mysiga stallet som hon själv har inrett. Det var bland det första som gjordes efter flytten till Geta 2003, med hans hjälp.

En av orsakerna till att Johanna ville flytta till Geta var just möjligheten att kunna ha hästar.

– Dan-Johan är uppvuxen här och vi bodde i vårt torp i Grändal om somrarna. Jag har hållit på med hästar sedan jag var liten, till och från, och köpte min första egna häst när vi flyttade hit.

Hästarna har varit en livsstil, snarare än en hobby. Ett tag hade hon fem hästar, nu har hon bara två. En av hennes värsta stunder var när hon var tvungen att lämna ifrån sig en av sina stora hästar. 

I dag är hon begränsad i vad hon kan göra och tjejerna som har hästar i hennes stall hjälper till.

– Det skulle aldrig ha gått annars! Jag kan inte rida och har inte ork kvar för hästarna. När det här med nacken kom blev det en frustration efter att ha varit van vid att kunna göra allt själv. Jag är en grovarbetare och har aldrig gått på gym. Det är en av de större sorgerna, att inte kunna slå ner stolparna till hästhagarna, bära vatten och göra vardagliga  sysslor.

Den 30 oktober 2019 backade nämligen Johanna in i ett träd. Det blev en ödesdag för henne.

– Normalt använder jag backspeglarna. Nu vände jag mig om när jag backade, samtidigt som jag satt framåtlutad. Det blev en vridning. Så illa.

Hon fick en whiplashskada.

– Jag blev så fruktansvärt dålig. Jag mådde konstigt just efter. Det susade i öronen.

Hjärtklappning och illamående

Veckan efter var Johanna på ett jobb vid ett hus i Gottby. Hon satt på huk och tittade på en ritning. När hon skulle ställa sig upp knäckte det till i nacken. Hon kom inte upp och det blev ambulansfärd till sjukhuset. Helt klart är hon besviken över det bemötande hon upplevde att hon fick på akuten. Man ansåg att det inte behövde göras några undersökningar.

– Men jag kände att något var konstigt.

Johanna valde att gå den privata vägen. Det blev magnetröntgen, men hon fick olika bud om där syntes några förändringar i nacken eller inte. Och hon tänkte bara:

– Varför mår jag så här om inte något är fel?

Hon räknar upp symptomen –  allt från hjärtklappning och illamående till påverkan på synen och balansen.

– Och jag kunde somna, bara så där, utan vidare. Samtidigt var jag rädd för att somna och inte vakna igen, och jag var orolig för att jag hade fått en hjärnblödning.

Samtidigt är hon van vid att gå med lite kronisk värk, som reumatisk verk, men det här var något helt annat.

– Det tog ett halvår innan jag fick reda på vad det var.

Besvikelsen genomsyrar berättelsen när hon beskriver hur hon blev ifrågasatt. Men så var det en läkare som äntligen såg till att skiktröntgen gjordes.  Det fanns en förklaring till varför hon mår som hon mår.

– Nu vet jag vad jag kan göra, och inte ska göra. Jag kan bli liggande helt och hållet och det hakar fast ibland, säger hon och drar med handen upp i nacken. 

– En gång hände det i torpet. Jag fick bli hämtad med ambulans.

Nu har hon också en smartklocka på armen som hon har fått av sin bror, så att hon kan kalla på ambulans ifall hon blir liggande. Vissa rörelser ska hon undvika.

– Ibland vet jag vad det är jag ska undvika, vad som triggar, ibland inte. Det är ett pysslande, säger hon om att få ihop vardagen.

Samtidigt är hon glad varje dag över att inte ha något som är dödligt.

– Men en olycka kan hända så snabbt. Det här har ändrat hela mitt liv. I början var det värst för alla runt omkring mig.

I hennes tankar kändes ettårsgränsen efter olyckan som en magisk tidpunkt då hon föreställde sig att mycket skulle ha förändrats till det bättre. Så enkelt visade det sig inte vara. Mycket har ändrats och kommer att förändras i hennes liv. Det handlar om att lära sig leva med det och ta ett steg i taget.

Känner tacksamhet

Hennes envishet är verkligen både en styrka och en belastning. Hon pushar lätt gränserna och ibland går det,  ibland inte. Men så har hon ju också alltid varit van att vara fysiskt aktiv. På samma gång känner hon att hon behöver vara det även nu.

– Annars blir jag inte bättre.

Hon har testat många olika behandlingsalternativ, men olycksområdet sitter klurigt högst uppe i nacken. Samtidigt lyfter hon fram hur bra kroppen också är på att hela sig själv, hur den hittar vägar, och att hon mår bättre i perioder. Hon hoppas att de perioderna blir längre och längre. Lika skrämmande är det ändå var gång det kommer ett bakslag.

– Jag kan inte springa eller hoppa, eller bli utsatt för guppiga underlag. Ålandvägen är fortfarande besvärlig.

Tidigare har hon både seglat och dykt mycket, men hon vet inte om hon kommer att fixa det. Att köra bil är fortfarande påfrestande. Hon får helt enkelt planera sin tid på ett annat sätt än tidigare.

– Nu har vi också en lägenhet i stan. Där kan jag ta pauser när jag jobbar. Och om jag jobbar under dagen kan jag ta det lugnt på kvällen.

Det är för sin egen skull, för att hon ska få det att fungera. Tidigare kunde hon ha många projekt på gång. Nu kan hon drabbas av trötthet när det blir för mycket.

Fram till den sista april i år var hon sjukskriven. Nu kände hon att hon behövde få göra något och hon ville verkligen börja jobba. Hon jobbar ungefär 40 procent. Bland annat samarbetar hon med Janne Eklund och  Eklunds bygg som till en början ska bygga två fyravåningshus vid Möckelö strand. Hon kommer att ha hand om köparnas inredningar, materialval och önskemål, och försäljningen av lägenheterna.

– Det är några års projekt. Vi har jobbat mycket tillsammans tidigare.

Mäklare i grunden

Hon låter lyrisk när hon berättar om sitt arbete som hon brinner för. Nu har hon också precis fått sina svenska mäklarpapper godkända eftersom lagstiftningen har ändrats.

– Och jag håller på att registrera en mäklarfirma.

Innan flyttlasset gick tillbaka till Åland bodde Johanna och Dan- Johan i Sverige och där hon jobbade som mäklare. Dessförinnan hade hon gått en tvåårig högskoleutbildning i Gävle, just till mäklare. 

Jobbet som mäklare i Stockholm, i söderort, innebar långa dagar och obekväma arbetstider. Tempot är annorlunda i Stockholm, jämfört med här, påminner hon. Men hon understryker att det verkligen var en jättebra erfarenhet och lärdom. Tillbaka på hemmaplan jobbade hon till en början som lärarvikarie i Geta skola eftersom hennes fastighetsmäklarexamen inte godkändes i Finland.

I Geta har också de egna renoveringarna avlöst varandra. Deras torp och den intilliggande gamla ladugården har renoverats, liksom huset de bor i. Den gamla ladugården blev dessutom lokal för deras bröllopsfest.

– Det blev lite baksmälla efter det här huset, säger hon om renoveringströttheten som infann sig eftersom hon var hemma ett år och renoverade och byggde – och gjorde bara det.

Hon gillar ändå utmaningen som en renovering kan innebära. Att ta det bästa ur det man har och kanske göra det efter en begränsad budget.

– Det är en större utmaning. Belöningen när det blir klart, det är det bästa!

Öppnade eget

Hennes karriär som konsult inom byggnation och inredning började egentligen när renoveringen av det egna bostadshuset drog igång och det blev många besök på Byggvaruhuset. Det slutade med att hon blev erbjuden jobb där, med fokus bland annat på kök och badrum. Samtidigt kände hon småningom att hon kunde så mycket mer, att hon hade mer att erbjuda. Hon upplevde dessutom att det fanns en efterfrågan på sådant som hon inte kunde få tag i på Åland. Så hon öppnade eget på Strandgatan, Struktura Design. 

Efterhand blev det mer och mer planeringsjobb åt kunder. Bland uppdragsgivarna fanns även Havsvidden. Butiken kunde hon snart bara ha öppen någon dag i veckan och hon började ställa sig frågan om hon verkligen skulle ha butiken kvar. Hon valde att satsa helhjärtat på konsultverksamheten. Så småningom blev hon dessutom gravid.

– Det är bara två år mellan barnen. Under några år jobbade jag inte så mycket, utan var hemma med dem. Det blev bara lite småprojekt.

Vid det här laget skulle hon däremot ha varit i full gång igen, om det inte hade varit för den där olyckan. Hon har varit ganska öppen med vad som har hänt, säger hon. För kruxet är att det inte syns utanpå.

Lusläste Ikeakataloger

För Johanna har inredning alltid varit ett intresse.

– Därför älskar jag mitt jobb!

Som barn möblerade hon om hela tiden, berättar hon. Hon lusläste Ikeakataloger och har nog som vuxen blivit överbeläst på inredningstidningar. 

– Jag har alltid varit jätteintresserad.

Visst har hon funderat över vad hon skulle göra om hon hade varit tvungen att helt tänka om. Men hon känner en tacksamhet över att det nu ändå fungerar att jobba med det hon älskar, med hjälp av lite flexibilitet. Mycket av det hon gör handlar om tekniska och praktiska lösningar. Skulle hon ha studerat på nytt i dag hade hon kanske valt att bli arkitekt eller byggnadsingenjör, inser hon.

Mellan ettan och tvåan i gymnasiet var hon ett år i USA och gick på High school.

– Då gick jag en kurs i arkitektur. Det gav mig mersmak. Jag är intresserad av byggprocessen. Vad som funkar och vad som är ekonomiskt försvarbart. Det är en jättestor investering när man bygger hus. Och det finns så mycket att välja mellan i dag.

Hon kan nog upplevas som hård och rak ibland, säger hon. Hon står ofta på sig, men inser samtidigt att man får välja sina krig.

– Men det är ju mitt jobb att säga vad jag tycker.

Framför allt säger hon att det inte handlar om vad hon själv har för smak utan vad kunden har för smak, och att kunna läsa av och förverkliga deras drömmar. Hon understryker också våra olikheter, som att vissa har ett färgseende som andra inte har. Och hur olika vi ser och upplever just färg. Men också att en del har en känsla för balans och proportioner, medan andra inte har det.

Hon påminner om att allting inte blir perfekt, inte heller när man bygger ett helt nytt hus. 

– Man får prioritera vad som är viktigast!

Köpte stadsmark

Nu har Johanna dessutom precis köpt den råmark som fanns kvar efter dödsboet efter hennes gammelmormor och gammelmorfar i Västra Ytternäs i Mariehamn,  ovanför Fiskehamnen. Själv är hon uppvuxen där. Och hon vill gärna planera bostadstomter tillsammans med Mariehamns stad på området. Hon är medveten om att det handlar om en lång process, men hennes förhoppning är att hon ska mötas av positivitet och välvilja.

Kanske blir det även en flytt för familjen till Mariehamn i framtiden. Men framför allt är hon glad över att det blev verklighet, att hon kunde köpa marken på 11.000 kvadrat.

– Jag har alltid haft det i bakhuvudet, tänkt att jag ska ha egna projekt. Vill man något så får man göra det själv –  ta tag i saker själv! 

– Man hinner fundera mycket när man ligger på soffan ett år. Vad som är viktigt i livet. Vi har bott 20 år i Geta, på ett eller annat sätt, men barndomsrötterna är starka. Allt har sin tid.

– Efter att jag blev sjuk har jag blivit så tacksam över sådant som jag inte tidigare har reflekterat över. Man ska se till att göra det man vill och göra nu och inte sedan. Jag är 42 år och det är massor jag vill göra. Jag känner mig positiv och tacksam!