–Alla har vi väl en dröm om att vara ninjakrigare, säger Lennart Isaksson innan han ger ifrån sig ett lite diffust skratt, som ändå intygar att det ligger en viss personlig sanning i det han säger.
Ninjakrigandet är ändå långt ifrån det primära för herrarna i som ingår i karateklubben Ogawas gubbkarategrupp. Ledaren Karl-Erik Williams berättar metaforiskt om den personliga utvecklingen som en vandring utan slut – man utvecklas hela tiden och tror man sig nått ett slutmål är man vilse.
Han är tydlig med att karate är en kampsport och att prestationen utåt sett kan uppmätas i graderingar och olika bälten, men att det inte är det viktiga. Den något år yngre adepten Torbjörn Eliasson beskriver det bäst genom att säga att karaten för honom är som en ”kick” för själen.
–Som med all fysisk träning så mår man bra efteråt. Man befinner sig i ett slags euforiskt tillstånd. Det spelar ingen roll hur tung arbetsdag man har haft bakom sig. Man går ändå från träningen som en ny människa, säger Torbjörn Eliasson.
Gubbkaraten, som kom till över en lunch år 1993, firar i år 20 år. Utövarna är, med tanke på sin relativt höga medelålder, i exceptionellt bra fysisk form.
–Jag tror vi har karaten att tacka för mycket. Vem vet om vi ens skulle levt i dag om vi inte hade börjat med karate, säger Torbjörn.
Utöver den fysiska aspekten så talar utövarna och ledaren om den mentala utvecklingen.
–Det handlar mycket om att bli en bättre människa och lära känna sig själv. Grundfilosofin är ganska enkel, säger Karl-Erik Williams och fortsätter:
–Man ska finna lugn i sig själv och leva i nuet. Visst är det bra med framtidsplanering men det är viktigt att göra det bästa av situationerna i nuet, vilka situationer det än handlar om.
Han ger ett exempel.
–Säg att du går i gymnasiet och har ett svårt prov framför dig. Har du förberett dig väl och gör ditt bästa ska du inte behöva oroa dig för något. Det är onödigt. Antingen så klarar du det eller så klarar du det inte. Men att oroa sig förändrar inget i resultatet och det leder inte till något positivt utan tvärtom.
Lennart Isaksson, som till vardags är politiker, var den som under lunchen tog initiativet till att föreslå en karategrupp.
Varför?
–Jag kände att vi alla hade ett trevande behov av att hålla oss i form och det här med självförsvar intresserade mig. Som tur hade vi ju Karl-Erik Williams med oss som redan då hade många års erfarenhet av karate och då blev det just karate.
Så du var inte ute efter att få spela Allan ballan i några krogslagsmål?
–(skratt) Nej, det har jag aldrig varit ute efter. Kärnan i karaten är att försöka undvika all form av fysiskt bråk.
Han tycker upplägget på verksamheten är förträfflig. Ledaren Karl-Erik Williams styr och håller ordning på gruppen.
–Det är ganska bra att man har en som leder och säger vad man ska göra i olika situationer.
Ur en politiskt synvinkel låter det diktatoriskt.
–(skratt) Ja, det gör det ju, men jag ser det mera som att Karl-Erik är en kapten på ett skepp. Han tar det yttersta ansvaret och leder oss på rätt.
Lennart Isaksson är 67 år och genomför träningspasset utan större problem.
Känner du dig som 67 år?
–Jag försöker bortse från åldern. Jag tycker inte om att man generaliserar prestationer baserat på ålder. Åldern är sekundärt men jag känner mig fräsch och pigg. Jag har hållit vikten ganska bra också, säger Lennart, som tror han i dag skulle vara lite lönnfet om han inte utövade karate.
Victor Sundqvist