Bråkdelen av en sekund.Så litet krävs för livet att ta en helt annan väg än den man föreställt sig. I Ekhiabhi Okodughas fall handlade det om ett benbrott. Ett benbrott som satte stopp för hans fotbollskarriär. Inte permanent men tillfälligt.– Jag tror inte det är så många som vet hur allvarligt det verkligen var. Det var inte bara ett brutet ben utan också svåra komplikationer på nervtrådar som behövs för att kommunicera med hjärnan, säger Ekhiabhi, som ler stort trots att han faktiskt redogör för den största motgången i hans fotbollskarriär.– Men det som var riktigt obehagligt var att mitt ben aldrig slutade svälla. Till sist fick jag verkligt ont och påpekade det för läkarna. Jag åkte direkt in för operation och de skar upp benet på mitten för att tömma det på vätska. Hade de inte gjort det hade jag riskerat att få ett så kallat ”dött ben”, som inte går att använda. Hade benet dessutom blivit infekterat hade det kunnat gå så illa att jag kanske hade tvingats amputera det eller i värsta fall riskera att dö av komplikationerna.
Får inte träna med IFK
Allt eftersom tiden gått sedan skadan sommaren 2011 har frågorna bland de åländska fotbollssupportrarna blivit fler och svaren färre.Varför kommer ”Oko” aldrig tillbaka? Kommer han någonsin att spela fotboll igen?Svaret är att han redan är tillbaka. Men inte i IFK utan i SIFFK.– Jag får inte träna med IFK. När jag ringde Pekka Lyyski (läs: tränare i IFK Mariehamn) så rekommenderade han mig i stället att hitta ett lag längre ner i seriesystemet och börja där, säger Ekhiabhi, som förstår tränarens beslut samtidigt som han är väldigt besviken.– Det är inte så att jag bad om att få testspela. Jag vill bara träna med laget. Jag har kämpat i två och ett halvt år nu för att komma tillbaka och så får jag inte vara med. Det gör mig besviken.
”Mitt leende är större än mina problem”
Vi fortsätter intervjun och på sedvanligt ”Oko”-manér skrattar han friskt vad vi än pratar om.Inte på ett oseriöst sätt utan i stället på ett sådant sätt som ger intrycket av att han inte har några problem i världen.– Mitt leende är större än mina problem, brukar jag säga.Men faktum är att vägen tillbaka har varit långt ifrån enkel. Dagarna av rehabträning har blivit veckor, veckorna har blivit månader och slutligen år.– Jag har hela tiden intalat mig att fortsätta. Inte är jag beredd på att ge upp min dröm bara för att jag stött på lite motgångar, säger Ekhiabhi, som konstaterar att han har många år på sig att komma i form.– Herregud, jag är bara 25 år. Se på Mathias Wiklöf (läs: tidigare mittfältare i IFK). Han sprang mest i hela laget när han var här trots att han var äldst. Den mannen har verkligen inspirerat mig.
Bara gott att säga
2007 kom han till Finland. Då för att representera KuPS. Efter två säsonger bar det av till Rovaniemi och RoPS innan han valde att skriva på för IFK. Han säger att han nästan bara har goda saker att säga om de båda konkurrerande klubbarna och städerna.– Kuopio känns verkligen som ett hem ännu. Jag blir alltid varmt mottagen och fansen brukar stanna och prata när de ser mig. Och i Rovaniemi är jag väldigt omtyckt. Speciellt efter den stora mutskandalen där de flesta av RoPS afrikanska spelare var inblandade. Många trodde säkert jag också var delaktig men när det kom fram att jag inte var det gladde det nog fansen.I går spelade han ÅM-match med FC Åland (läs: tidigare SIFFK) mot Jomala IK.
– Jag spelade hela matchen och det var riktigt bra för mig, säger Ekhiabhi, som har svårt att sia om framtiden.– Vad som händer i framtiden är svårt att säga. Jag är beredd att spela var som helst bara jag får lön så jag kan betala mina räkningar. Förhoppningsvis ringer IFK men jag tänker inte sitta vid telefonen och vänta hur länge som helst.Ekhiabhi OkodughaÅlder: 25 år.Bor: I Mariehamn.Född: I Lagos, Nigeria.Jobbar: Är en arbetslös fotbollsspelare.Familj: Frun Hanna Okodugha.Drömmer om: ”Att kunna hjälpa människorna hemma i Lagos, Nigeria så mycket jag bara kan.”
Victor Sundqvist