Vi tar elen för given – tills lamporna slocknar

Det är inte varje måndag som hela Åland får en kollektiv sovmorgon. Men i går, strax efter klockan sex, blev det mörkt på riktigt. Kaffebryggarna stannade och brödrostarna gav upp halvvägs – och Mariehamn såg för ett ögonblick ut som förr i världen, innan elektriciteten fanns. Sjutton minuter senare var allt tillbaka som om inget hade hänt. En bagatell, kan man tycka.

Men just därför är det intressant. För det korta avbrottet var en påminnelse om hur skört vårt samhälle faktiskt är. Vi har vant oss vid att el bara finns. Knappen trycks ner, lampan lyser. Sladden sätts i, mobilen laddar. När strömmen går blir vi som förlamade, stirrande på mörka skärmar och tysta apparater med känslan av att ”någon borde fixa det här, nu”.

Visst ska felen åtgärdas. Kraftnät Åland och Ålands elandelslag gör vad de kan, de letar fel i ett komplext system där orsaken inte alltid är lätt att hitta. Men här finns en större lärdom. Det är inte enskilda misstag som oroar, utan att systemet i sig visar sårbarheter. Finlandskabeln – vår tänkta livlina – har vid tidigare avbrott inte fungerat som planerat.

Nästa gång kan avbrottet bli betydligt längre. Det kan röra sig om timmar, eller en hel dag. Då behövs mer än förklaringar i efterhand. Då handlar det om beredskap: fungerande reservlösningar, tydlig information och ett elsystem som håller även vid längre störningar.

Och det är långt mer än vardagsbekvämligheter som står på spel. Vid längre avbrott påverkas vattenförsörjningen, betalterminalerna och kommunikationen. På sjukhuset är det livsavgörande, i äldreomsorgen likaså. Även andra grundläggande samhällstjänster är helt beroende av stabil ström.

Minst lika viktigt är att människor snabbt får veta vad som händer. När mörkret faller vill man ha raka besked: vad är felet, hur länge varar det, när fungerar allt igen? Utan tydlig information fylls tomrummet snabbt av oro och ryktesspridning. Därför är snabb och öppen kommunikation inte en bonus, utan en kärna i beredskapen.

Måndagsmorgonens kvart i mörker är ingen katastrof. Men den är en blinkande påminnelse om att elförsörjningen aldrig kan tas för given. Frågan är inte om, utan när nästa prövning kommer – och hur redo är vi då, egentligen?