Vi älskar våra kommuner – till döds?

På Åland känner vi igen folk på banken, ställer bilen lite var vi vill och litar på att det mesta går att lösa över en kopp kaffe. Närheten är en del av självbilden, också när det gäller demokratin. Men så fort någon viskar ordet ”kommunstruktur” dyker ett särskilt begrepp upp: närdemokrati. Det sägs ofta med en viss vördnad, som om det vore något skört och flygfärdigt, en sällsynt fågel som bara trivs i sexton burar med tydliga gränser.

Men det är värt att ställa sig frågan hur väl den närhet och delaktighet vi säger oss värna faktiskt fungerar i dag. För vad innebär lokal demokrati i praktiken? Är det att politiker bor nära oss? Att kommunen har ett eget namn? Eller att besluten är begripliga, vägarna till inflytande raka och känslan av att kunna påverka verklig?

I praktiken fattas många centrala välfärdsbeslut inte längre i den egna kommunen, utan i kommunalförbund och på landskapsnivå, där ramarna för vilken service som ska tillhandahållas till stor del bestäms. För den enskilde medborgaren kan det vara svårt att veta var besluten fattas och av vem. Många kommuner har svårt att fylla platser i fullmäktige, styrelser och nämnder, samtidigt som de som axlar ansvaret gör det med krympande resurser och växande krav.

Vad är det då vi försöker hålla fast vid? Den gamla kommungränsen, eller något mer känslomässigt? Måste demokratin bo i kommunhuset, eller kan den lika gärna leva i en fungerande e-tjänst, en engagerad lokal förening eller en lyssnande medborgardialog?

Åland är litet. Det går att cykla mellan flera kommunhus på en eftermiddag. Ändå har vi en struktur med sexton kommuner, var och en med sin förvaltning och sitt sätt att hantera uppgifter som i grunden liknar varandra. Flera funktioner har med tiden samordnats i gemensamma organisationer, ofta för att det blivit nödvändigt. Men kartbilden förblir densamma. Vi håller fast vid formen, medan innehållet långsamt förändras.

Det betyder inte att dagens kommuner inte alls fungerar. Tvärtom finns många exempel på skickligt ledarskap, starkt lokalt engagemang och en närhet som gör verklig skillnad. Men frågan är inte om varje kommun gör ett gott arbete, utan hur vi tillsammans ska möta framtida utmaningar med rätt förutsättningar.

Under sommaren har samtalet om Ålands kommunstruktur seglat upp på nytt. Det är ett försiktigt men viktigt steg. Men för att komma vidare behöver vi också prata om vad lokal demokrati faktiskt innebär. Vad är det vi vill bevara? Känslan av närhet och inflytande – eller själva kartbilden?

Kommunfrågan är en åländsk evighetsfråga. Många vet att något behöver göras – inte minst för att kommunerna har allt svårare att leva upp till lagstiftningens krav – men drar sig för att ta tag i det, av rädsla för reaktioner eller för att det saknas enkla lösningar.

Det märkliga är att många av de insatser som kräver samsyn och större enheter – som kompetensförsörjning, digitalisering och teknisk förvaltning – ofta diskuteras över kommungränserna, just för att de är svåra att lösa var för sig. Men när debatten når ytan handlar det sällan om praktiska behov. Då blir det en fråga om identitet, historia och skyltar längs vägen. Det är förståeligt. Närheten betyder något på riktigt, särskilt i små samhällen där vardagskontakter är en del av tryggheten. Men just därför är det också viktigt att våga fråga sig vad som krävs för att den närheten ska kunna finnas kvar, även på sikt.

Ett av de vanligaste argumenten mot förändring är att någon i Mariehamn inte kan förstå vardagen i Geta eller Sottunga. Men vi är bara 30.000 invånare. Verklig närhet i beslutsfattande handlar inte om geografi, utan om insyn, ansvar och fungerande strukturer.

Det är inte en fråga om att centralisera makt till Mariehamn eller rita om kartan för sakens skull. Det handlar om att se helheten och skapa förutsättningar för att hela Åland – också de minsta delarna – ska vara livskraftiga framöver. Inte om att förneka det som varit, utan om att ge nästa generation ett Åland som fungerar.