Vem äger risken, folk- eller systemvalda?

På Åland har vi sexton kommuner. Varje kommun har ett lagfaret fullmäktige där ledamöterna är direkt valda av sina grannar – människor de möter på affären, i skolan, på jobbet. De bär ett ansvar som känns i kroppen. När de trycker på knappen för ett beslut, gör de det subjektivt med vetskap om att konsekvenserna drabbar deras egen bygd. Det är lokal demokrati. Det handlar om mod och åländskt civilkurage. Det handlar om att bygga upp sitt cv-förtroende.

I landskapsregeringen ser det annorlunda ut. Ministrar väljs via partilistor och lagtinget med sina enskilda röstunderlag som grund, ett slags proxyvalda representanter. Många befinner sig kanske alltmer i en digital värld, långt från vardagen i Geta, Sund eller Sottunga. När de trycker på knappen, är det objektivt och inte alltid klart vem som drabbas. Och kanske är det just därför de vågar trycka – för att risken är distanserad och inte är deras.

Nu ser vi hur kommunernas planeringsmonopol i byggplaner och VA-frågor tyst monteras ned. Själva grunden alltså för en kommun. Enligt examensarbetet som gjorts på uppdrag av VA-samarbetet är syftet att skapa underlag för ny lagstiftning innan någon sammanslagning ens har skett. Kanske en ny VA-myndighet tar vid. Vi har ju redan Mise . Det är som om någon redan dukat bordet för en framtid där kommunerna inte längre har något att säga till om.

Det är inte samordning. Det är maktförskjutning. Ett annat område är plan- och byggnadslagen där man menar att eliminera kommunala vetorätten för vissa områden som kallas accelerationsområden, de facto skräddarsytt avsett för klimatprojektet Sunnanvind i Norrhavet. Det visar hur respekten för de demokratiska frågorna får ligga för fäfot också på Åland och därmed politiska aktivister särgrupper släpps in i tjänsterummen – och då talar jag inte om kommunerna!

Åland har redan gjort sin egen Sote-reform, 1994, då ÅHS bildades och 16 dörrars kommunerna kopplades bort från vården. Resultatet? Mindre insyn, längre avstånd och svagare lokal kontroll. Nu ser vi samma mönster igen – fast i tysthet. En stat i staten. En dörr som kan stängas inifrån medan kön utanför klappar på för vård och värdighet.

När kommunerna säger nej till Sunnanvind, när de försvarar sin rätt att planera och besluta, då är det inte bakåtsträvande. Det är ansvarstagande. Det är demokrati. Och det är en risk de tar enskilt – med sina egna namn på valsedeln. Detta kunde ske med att 16 dörrar fortfarande finns i presens, operativa för beslutsknappen. Om det funnits bara två dörrar hade det inte lett till några åtgärder alls! Då hade sunnanvinden kunnat blåsa vidare. Nu kanske det råder stiltje?

Så till dig som sitter i landskapsregeringen eller lagtinget: vågar du ta samma risk? Vågar du stå för konsekvenserna av dina beslut när de drabbar människor du kanske aldrig mött?

Betalning sker i valbåset !

Elån