Varför har Finland så svårt för Åland?

Av rapporterna att döma är utsikterna goda att vi får se ett förslag till ny självstyrelselag landa på riksdagens och lagtingets respektive bord under våren. Och med tanken på att stat och lagting förhandlat om revideringen av lagen i tolv år kan det tyckas att skrivningen i ingressen här ovan ter sig en aning märklig. Men den nya självstyrelselagen ligger långt, långt från de krav som Åland gick in i förhandlingarna med.

När de verkliga förhandlingarna började, i och med att kommittén som leddes av före detta president Tarja Halonen inledde sitt arbete 2013, hade Åland en offensiv önskelista på slutresultatet. Man ville att lagen skulle lista behörighetsområdena i tre grupper, sådana som Åland självt kunde bestämma när självstyrelsen skulle ta över, sådana som måste kommas överens om med riksdagen och en lista med områden som inte är aktuella för självstyrelsen.
 

Listan med behörigheter som Åland själv kunde aktivera var förstås den mest intressanta, och juvelen i den kronan hoppades lagtinget skulle bli beskattningsrätten. Efter debatter och lika många möten kom kommitténs slutbetänkande.

Beskattningsrätten låg kvar på den finska sidan, men det fanns en rad områden på ”Ålandslistan”. Alla var överens förutom Ålands framtid och Sannfinländarna som av skilda skäl valde att inte skriva under. Sedan vet vi hur det gick, en rad invändningar från de i Finland så starka ministerierna välte förslaget. Ett par-tre kapsejsningar senare var relationerna mellan Helsingfors och Mariehamn bottenfrusna och en ny självstyrelselag långt borta.

Dessutom hade nya, svårlösta knutar tillkommit på vägen. Sedan Finlands nya grundlag trädde ikraft år 2000 blev det i flera beslut tydligt att självstyrelselagens ställning gentemot grundlagen försvagats betänkligt, och att ett vakuum uppstått mellan lagarna. Vårdreformen i Finland satte ljus på andra brister i lagstiftningen, liksom fler andra lagincidenter.

När regeringen Orpo tillträdde 2023 tinade relationerna och arbetet med att revidera självstyrelselagen återupptogs och fick fart. Den här gången valde man att tillsätta en expertbaserad arbetsgrupp för att lösa de svåra knutarna – men i och med det har också fokus helt skiftat till de nya frågorna. Behörighetslistorna, som var utgångspunkten 2013, har nästan försvunnit från dagordning och debatt.

Det är viktigt att man kommer till slutpunkten med revideringen av självstyrelselagen. Frågorna som nu dominerar förhandlingarna måste lösas för att självstyrelsen ska fungera i sitt förhållande till Finland och grundlagen. Men det förslag som förhoppningsvis kommer under våren kommer inte att ta självstyrelsen framåt speciellt mycket, snarare får man se revideringen som en renovering av status quo. Det kommer finnas oerhört viktiga beslut i den – men något utökat självstyre att tala om kommer det inte att bli.

Det är en besvikelse att det är så svårt för Åland att få gehör för önskemålen om en utvecklad självstyrelse som har behörighet över fler områden. Behörighet ger möjlighet till att utveckla det åländska samhället på egen hand, utan att vänta på eller anpassa sig efter andra. I ett litet samhälle, som på många sätt kämpar på andra villkor än landet i övrigt, är det av stor betydelse att få ha verktygen i egna händer.

Återvänder vi till ingressen så är det, faktiskt, lite märkligt att när Danmark hävdar grönlänningarnas rätt att själva staka ut sin framtid så stöder Finland det helhjärtat. Men när ålänningarna vill detsamma är det nej. Frågan är hur länge det dröjer innan Helsingfors accepterar samma spelregler för den egna autonomin som man uppmuntrar för andras.