En miljölagstiftning utan vett och sans

Förra veckan kunde vi läsa om vad producentansvaret faktiskt innebär i praktiken. Utan att miljön på något sätt förbättras ska våra företag nu stå och väga kartong och emballage för varenda vara som tas in till Åland.

Byråkrati och merarbete, kombinerat med höga kostnader, innebär nya pålagor för redan hårt pressade företagare och leder dessutom till att det blir dyrare för oss konsumenter. Lagstiftningen är helt verklighetsfrånvänd.

Sottunga Andelshandel lägger 60 timmar på att redovisa förpackningar, bland annat hur många yoghurtburkar och äggkartonger man har och vad de väger. Kökar skärgårdsbutik fick en räkning på 5.000 euro för sitt förpackningsansvar – ett ansvar som hade kostat 700 euro i Finland. Dessutom för produkter som redan omfattas av det finländska producentansvaret eftersom varorna tillverkats i eller importerats till Finland. 

För hur otroligt det än kan låta fungerar lagstiftningen i dag i praktiken så att allt som förs över Ålands gräns ses som en ny produkt på marknaden, trots att Åland inte är ett eget handelsområde.

Landskapsregeringen (LR) meddelar att man prioriterar arbetet med att minska avgifterna för producentansvaret. Men att ändra denna långkörare är ingen enkel sak, särskilt inte med EU-lagstiftningen som grund. En förändring får vi därför vänta på.

Att LR ändå arbetar för en förändring är givetvis bra, men för den företagare som nu står i sin butik och väger kartong varje dag och där höga fakturor ska betalas, är detta inte lätt. Det är ännu ett slag i ansiktet på en redan pressad del av vårt näringsliv. Verksamheter som är avgörande för service och för att göra Åland attraktivt som plats att bo och verka på.

För att finansiera det hela måste avgifterna tas ut av kunderna, vilket gör att varorna blir dyrare och Åland tappar konkurrenskraft. Det påverkar hela Ålands möjligheter att utvecklas.

Det absurda slutar dock inte där. Det smått orimliga är att det knappt går att leva upp till lagstiftningen. I praktiken skulle i princip varje kartong och varje emballage behöva vägas och rapporteras in. Om du köper en kaffekokare ska kartongen först vägas av handlaren. Även emballaget som omger kaffekokaren ska vägas och allt ska listas och redovisas. Hela upplägget faller alltså på sin egen orimlighet.

För att en lag ska uppfattas som legitim krävs relevans, legalitet och proportionalitet. Relevans, eftersom medborgarna måste kunna se nyttan. Legalitet, eftersom reglerna måste följa både EU-rätten och självstyrelsens ramar. Och proportionalitet, eftersom kostnad och börda måste stå i rimlig relation till den miljönytta som uppnås.

Här har den åländska tillämpningen av producentansvaret gått snett. Den är dyr, byråkratisk och drabbar särskilt de minsta företagen. Detta samtidigt som miljönyttan varken förklaras tydligt eller upplevs stå i proportion till de krav som ställs. Det kan knappast vara den självstyrelsepolitik vi vill ha.

Nu behövs två saker. För det första: sänk trösklarna för de minsta företagen, till exempel genom tydligare undantag eller förenklade rutiner där lagstiftningen medger det. För det andra: se över insamlingsmodellen långsiktigt så att nivån kopplas till ett system som företagen mäktar med.

Producentansvaret är här för att stanna. Men det är LR:s ansvar att se till att Ålands sätt att hantera det inte gör det viktigare att väga kartong än att sälja varor. Det måste det bli fokus på när producentansvaret i dag ska debatteras i lagtinget.