Vad innebär det att värna om Norrhavet?

Insändarskribenten Lisbeth Hagman uttrycker en djup oro för Norrhavets framtid, en oro som jag delar och är en av orsakerna till att jag engagerar mig i vindkraften. Men vi måste vara ärliga med nuläget. Norrhavet är inte längre en orörd idyll. Sanningen är att Norrhavet inte mår bra.

Är det verkligen att värna naturvärden när man väljer att bortse från att vattenmiljön i Norrhavet redan har sänkts till statusen ”otillfredsställande”? Hur kan vi kalla oss naturvänner om vi passivt ser på när ekosystemet under ytan sviktar, bara för att vi vill bevara en obruten horisont? Är inte det största hotet mot Norrhavet just den klimatförändring och miljöförstöring som vi nu har chansen att motverka med fossilfri energi?

Skribenten vill att vi ska vänta på “ny teknik” som är “på ingång” och menar att vindkraft är “dåtid”. Jag ser detta som ett klassiskt argument för att förhala nödvändiga beslut!

I dag satsar marknaden miljarder på vindkraft, det skulle man inte göra om tekniken vore “dåtid”.

Om generalplanen med mera godkänns innebär det att landskapsregeringens investering inte är bortkastad. Vi får tillbaka resilienspengarna och projektet kan på sikt ge både inkomster och sysselsättning för Åland. Även om marknaden inte skulle vara intresserad just nu, kan förutsättningarna förändrats och projektet kan åter bli attraktivt.

Kan det vara så att ett förorenat och övergött hav är en betydligt större belastning för fastighetsvärden och turismen än vad vindkraftverk vid horisonten någonsin blir? Vem vill köpa en sommarstuga eller turista vid ett hav täckt av giftalger, oavsett hur tom horisonten är? Den verkliga risken för Norra Ålands attraktionskraft är inte tekniken, utan att vi låter vår viktigaste naturresurs såsom havet och skärgården förfalla.

Är det inte betydligt dyrare och svårare – kanske till och med omöjligt – att rena ett helt hav än vad det är att montera ner vindkraftverk när deras livslängd är slut? Vindkraftverk är infrastruktur som går att avlägsna, men en ekologisk kollaps är permanent. Vilket av dessa två är det egentliga hotet mot kommande generationer?

Skribenten efterlyser politiker med ryggrad. Men vad innebär ryggrad i en tid när våra vatten klassas som otillfredsställande? Är det att säga nej till förändring för att det känns mest bekvämt för stunden, eller är det att våga fatta de svåra beslut som faktiskt krävs för att vända trenden?

Min vision är att vi i framtiden ska kunna bruka havet som ålänningar alltid gjort. Fiska och jaga samt kunna äta det vi får från havet.

Om man ser på rekommendationerna hur ofta man kan äta fågel, fisk och säl från Östersjön ska unga kvinnor, gravida och barn inte äta vilt från Östersjön mer än två–tre gånger per år!

Våra barnbarn brukar vara med oss på vår stuga på somrarna och då brukar vi fiska. Det känns konstigt att man ska säga åt barnen, den här fisken kan du inte äta för den är giftig!

Tack för ordet.

Conny Häger