Gränsen måste dras någonstans

Debatten om huruvida man ska få ringa direkt till skärgårdsfärjornas brygga – ett nummer som tidigare funnits tillgängligt på nätet men sedan en tid tillbaka tagits bort – har engagerat folk ute i skärgården. För den som bor på en ö med glesa turer kan en missad färja betyda timmar av väntan – och att då inte kunna ringa och säga ”jag är två minuter bort” upplevs som en märklig form av likgiltighet.

Det är en känsla man ska ta på allvar och den handlar om mer än bara ett telefonnummer.

Men låt oss ändå stanna upp vid vad det är vi faktiskt diskuterar. Vi pratar om rätten för en enskild person att ringa till en offentlig samhällsservice för att begära att den väntar. Vi diskuterar också huruvida det är rimligt att bryggan ska ta emot samtal mitt i ett potentiellt förtöjningsmoment där full koncentration är en säkerhetsfråga. 

I teorin är det måhända ett upplägg som kan fungera, men det är inte svårt att tänka sig att bryggorna genom åren fått ta emot samtal från mindre rimliga resenärer som kommit med förfrågningar i sista stund. Någon som är fem minuter bort. Någon som är tio. Någon som vill ha plats trots att färjan är full. Någon som hoppas att färjan ”bara kan vänta lite till”. Någon som fick förhinder och vill bli av med sin no show-avgift.

Knappast alltid med full förståelse för svaret.

Folk verkar tycka att det är konstigt att frågan nu diskuteras politiskt. Måhända, men det började inte som en politisk fråga utan som en praktisk, då besättningen på skärgårdsfärjorna upplevde det som ett problem med ringandet och ibland utdragna diskussioner. Det är begripligt, särskilt då det ibland bara finns en person på bryggan, som rimligen har annat att fokusera på än att svara i telefonen. 

En direktlinje till bryggan som enskilda hur som helst kan ringa för att hålla kvar färjan kan inte vara en rättighet. Det är inte en rättighet att ringa till bussen och be den stanna. Det är inte en rättighet att ringa till ett flygplan – och faktum är att de flesta av oss inte ens tänker tanken att det skulle vara det. 

Med det sagt ska bryggan förstås inte vara otillgänglig för resten av världen, och det är den inte heller. Telefoner och nummer finns för dem som behöver dem, som ÅHS och räddningstjänst. Månne finns de inte också kvar i en hel del telefonböcker ute i skärgården, men de finns inte längre på nätet.

Att helt ta bort möjligheten att ringa skulle, som sagt, vara en överdriven form av likgiltighet från det offentligas sida. Det finns situationer där bryggan behöver kunna kontaktas, till exempel vid sjukdomsfall eller andra akuta händelser. Det kan säkert också finnas andra fall där särskilda omständigheter gör ett samtal befogat.

Därför är det bra att det nu tas fram riktlinjer för vem som ska kontaktas och i vilka situationer. Men det är samtidigt tydligt att gränsen måste dras någonstans – och den går inte vid att vem som helst ska få ringa bryggan och be färjan vänta varje gång vardagslogistiken inte går ihop.