To be or not to be – offentlig sektor

Få kan som John Holmberg gjuta galla över den offentliga sektorn (Ålandstidningen 21 augusti). Det finns anledning att påminna om att det finns otaliga experter med avvikande åsikt. En finsk sådan är professorn emeritus vid Handelshögskolan i Aaltouniversitet Matti Pohjola. I Helsingin Sanomat i april 2019 under rubriken ”Den offentliga sektorn ökar välståndet” berör han just det som Holmberg debatterar.

Pohjola konstaterar att de nordiska länderna är högst rankade inte bara i FN:s lyckoindex utan också i andra internationella jämförelser och att detta har ett samband med storleken på ländernas offentliga sektor. De nordiska länderna med en offentlig sektor i storleksordningen 50 procent av BNP skiljer sig från övriga länder. I USA (med rankningen 19 i lyckoindex-rapporten 2019) är motsvarande andel 35 procent och i de tio lägst rankade länderna ca 25 procent.

Pohjola konstaterar vidare att där marknadskrafterna misslyckas i fördelningen av välståndet så är den offentliga sektorns uppgift att minska ojämlikheten. Stora satsningar på sysselsättning, hälsovård och utbildning leder till ökat välbefinnande och höga poäng i lyckorankningen. Det visar, menar Pohjola, att sambandet offentlig sektor/lyckorankning är verklig. Medföljande höga beskattning av medborgarna är dock inte, enligt Pohjola, så tillväxthämmande och skadlig för sysselsättningen som det hävdas i den ekonomiskpolitiska debatten. Pohjola menar tvärtom att en stor offentlig sektor befrämjar tillväxten, som den gjort i de nordiska länderna. Att skära i den offentliga sektorn kan mycket väl leda till försämrad tillväxt, ökade inkomstklyftor och minskat välbefinnande skriver han.

Jerker Örjans