Tankar runt ett val

Under ett val då koncentrationen är samlad på politikerna i vårt land, kan jag få en djup hopplöshetskänsla. Vad har vi gjort för våra barn? Varför har vi bara låtit allt rulla på? Varför har vi inte ställt oss på barrikaderna och protesterat vilt? Varför har vi inte ställt mer krav på allt? Varför har vi sovit? Är detta den värld vi vill lämna åt våra barn? En värld som endast tänker på maskiner, automatisering, robotar?

Vi har tillåtit tonvis med läkemedel att förgifta våra vatten, vi har tillåtit lika mycket kacka (bajs) som människor i en stad producerar att bara släppas direkt ut i Östersjön från fartygen, vi tillåter jordbrukarna att ösa konstgödsel på sina åkrar som rinner direkt ner i vikarna och havet, vi tillåter fiskodlarna att producera slemmig död havsbotten, vi tillåter skogsskövlingar också i våra skogar, vi tillåter våra barn att stirra på våld på alla slags skärmar, barnen ska till och med ta livet av så många människor som möjligt. Vi tillåter alla kemikalier i kläder, leksaker , inredningsmaterial och så vidare som vi vet är skadliga för allt levande. Listan kunde göras mycket längre… tyvärr.
Vi fjärmar barnen från världen med skärmar. Men ibland kan det kännas som om den enda räddningen för våra barn är att fjärma dem från denna värld så att de inte behöver förstå vad vi i vår enfald har ställt till med. Vi har fått ett paradis att leva i. Men vår generation har inte kunnat förvalta detta. Vi har lärt våra barn att förstöra naturen, allt levande liv, alla de fina subtila nätverk som gör att detta jordklot är ett paradis. Var finns de politiker/föräldrar som ännu vågar hoppas på och kämpa för, en levande jord. Som ännu vågar säga att vi alla är ett och att humanismen är värd att kämpa för.

M-S Wetterhoff