Spelar det någon roll om man är skyldig?

Har det nånsin hänt att en feminist nånsin varit ok med att en man friats från ett sexualbrott? Jag försöker komma ihåg även om jag redan vet svaret: Inte så länge jag kan minnas.

Problemet med feminism är att mänskligheten delas in i grupper, av vilka bara vissa grupper kan lida och vara offer och vissa inte går att lita på överhuvudtaget.
Feminister – som är stolta över att kämpa mot rasism och fördomar mot hbtq-personer – har tydligen inte insett att de inte har några problem med att hata samt diskriminera utefter ”ras”, sexualitet samt kön; bara det gäller rätt grupp: Nämligen vita heterosexuella män. Eftersom vi är hemska. Som grupp alltså.
Det här grupptänkandet stöter på patrull när det kommer till vårt rättsväsende som dömer individer utefter handlingar. Det är därför som de anklagade på teater Alandica inte har dömts och således är oskyldiga och samtidigt; blivit tvungna att lämna sitt jobb eller blivit utsatta för feministisk självkritik i grupp, där de förmodligen får bära dumstrut samt erkänna att det är könsfiender.
Att man i domstolar inte dömer folk efter vilken grupp de tillhör gör förmodligen att domstolar blir ännu en arena för det patriarkala förtryck feminister anser sig vara utsatta för.

Påfallande ofta bryr sig feminister inte om att läsa domen, som de kritiserar. Om man vore lagd åt konspirationsteoretiskt tänkande, så skulle man undra om det faktiskt spelar någon roll för feministerna om personen är skyldig eller inte. Att man helt enkelt tänker att alla män är skyldiga; lite som röda armé-fraktionen såg tyskarna på sjuttiotalet, vilket gjorde det försvarbart att mörda vem som helst.

På nittiotalet så sa man att barn aldrig ljuger om övergrepp. Numera så säger man att kvinnor aldrig ljuger om övergrepp. Det var i alla fall vad hon som anklagade en svensk journalist för våldtäkt (samt dömdes för förtal) menade. Återigen ett antagande som är beroende av vilken grupp man tillhör.
Häromdagen så såg jag en dokumentär om häxprocesserna i Salem på 1600-talet. Det slående var själva gruppdynamiken: Hur den som inte instämde i anklagelserna, i sin tur blev anklagad.
Jag känner igen det där från vår egen tid och här på Åland. Jag kan ingenting om vad som har hänt på teater Alandica. Vad jag vet är att ingen har blivit dömd och om vi för en gångs skull inte ska sälla oss till feministerna: Så betyder det att det inte finns någon skyldig.
Men alla har varit våldsamt snabba med att döma. Kanske av feghet och rädsla för att de i sin tur ska bli anklagade?

Martin Eneroth