Slaget om ”havets silver” skapar risk för kollaps

”Bestånden av strömming i Bottniska viken fortsätter att minska och har nått en av de lägsta nivåerna som någonsin har uppmätts.” Det konstaterar ministerrådet i samband med att man förra tisdagen klubbade fiskekvoterna i Östersjön och angränsande havsområden. Trots det gick EU:s fiskeministrar emot EU-kommissionens förslag om en sänkning av kvoten på strömming i Bottniska viken med 62 procent för att rädda beståndet från kollaps.

Fiskeministrarna kom överens om att mildra sänkningen av kvoten till 40 procent med en brasklapp om att en ny utvärdering av uppdaterad forskning kring beståndet görs inom oktober nästa år. Förslaget lär ha lagts från finsk sida för att få igenom en blygsammare minskning av kvoten. I bakfickan uppges Finland ha egna forskningsrön som ska visa att beståndet av strömming i Bottniska viken inte är så hotat som det internationella havsfiskerådet ICES påstår och som ligger till grund för EU-kommissionens förslag.

De nordiska medlemsländerna brukar stå enade i EU men i det här fallet sprack det ordentligt. Finland röstade för medan Sverige som enda land röstade emot. Medan Finland slår vakt om sin fiskenäring och fiskindustri, i vilken tillverkning av fiskmjöl utgör en betydande del, värnar Sverige fiskbeståndets överlevnad och det småskaliga, kustnära fisket som är på väg att försvinna på grund av uteblivna fångster. Det i sin tur hotar den traditionella fiskförädlingen längs Norrlandskusten, inte minst tillverkning av surströmming. Orsaken sägs vara att det storskaliga, industriella fisket med jättetrålare ute till havs ”sopar slätt” och där den absoluta merparten av fångsten blir till foder inom fiskodling och pälsdjursuppfödning i stället för på tallriken som människoföda.

Ministerrådets strömmingskvot för Bottniska viken strider även mot EU:s egna regler för att säkra fiskbeståndens fortplantning – den så kallade femprocentsregeln. Enligt ICES:s beräkningar medför ministerrådets beslut att så sker. I centrala Östersjön ökar fångstkvoten på strömming med 15 procent och vassbuk med hela 45 procent. Enligt kritiker spelar det mindre roll att strömmingen fredas under lekperioden eftersom den könsmogna fisken ändå fångas innan den leker.

Fiskeministrarnas beslut avslöjar samtidigt inkonsekvens som sänker trovärdigheten för EU:s minutiöst stränga hållbarhetsmål för övrigt. Då det kommer till kritan är det ekonomiska intressen som styr. Det här skadar EU:s redan slitna anseende på regional nivå och göder uppfattningen om unionen som federativt stelbent koloss vars ändamål i många fall tillåts helga medlen.

Det industriella strömmingsfisket har ringa betydelse för Åland, laxfisket desto större. Därför är det en käftsmäll för de åländska laxfiskarna att den redan hårt pressade kvoten på Östersjölax sänks med ytterligare med 29 procent. För åländsk del innebär det en ensidig tilldelning på 8 procent av Finlands kvot, vilket i antal betyder 540 laxar. Innan fiskekvoter infördes låg Ålands andel på 20–30 procent. Åland saknar således medbestämmande på två nivåer, först inom EU och sedan nationellt. Torsken fortsätter att vara rödlistad trots rapporter om god tillgång på stor torsk i åländska vatten.

Sett med besöksnäringens ögon är det trots allt positivt att fritidsfiske efter lax tillåts från den 1 maj. Det betyder att fisketurismen kan fortsätta vara en viktig säsongsförlängare. Men hur man än vrider och vänder hänger allting ihop i ett ekologiskt system där det ena förutsätter det andra. Så här sammanfattar AI strömmingens betydelse som ”havets silver”:

”Strömmingen är en nyckelart i Östersjöns ekosystem som binder samman näringskedjan, från plankton till större rovdjur som torsk, lax och säl. En minskning av strömmingen kan leda till ekologisk obalans, vilket kan förvärra effekterna av övergödning.”