Så låter det när kritik inte landar

I många offentliga samtal säger bemötandet av kritik mer än själva sakfrågan. Efter den arbetsmiljökritik som lyfts i Nya Ålands granskning förra veckan – och som Ålandstidningen rapporterade om redan i december – intervjuades Mariehamns stadsdirektör Arne Selander och HR-chefen Sari Hautamäki i Nya Åland.

Det är också där det börjar skava. Inte för att de inte delar kritiken. Det är varken ovanligt eller anmärkningsvärt. Utan för hur svaren formas när kritiken kommer.

Ganska snabbt glider fokus bort från sak och upplevelser. Tonläget skärps. Kritiken avfärdas som ”lögner”, ”förtal” och ”osaklig journalistik”. Vid ett tillfälle ifrågasätts till och med vem som ställer frågorna:

– Jag vet inte om du ens är journalist?

Och strax därefter:

– Jag hoppas att ni kollar med era jurister.

Här sker en förskjutning. Från innehåll till position. Från samtal till försvar. Det är en välkänd reflex när makt känner sig ifrågasatt: uppmärksamheten riktas bort från kritiken och mot dem som framför den.

Liknande tongångar har också hörts i bemötandet av Ålandstidningens rapportering, som i december avfärdades som ”inte riktigt seriös”.

När kritik bemöts på det sättet uteblir också det som hade kunnat föra samtalet vidare. Inget ”vi måste undersöka detta”, inget ”om människor upplever det så här är det ett problem i sig”. När alla upplevelser förklaras som felaktiga, och den egna bilden blir den enda giltiga, har dialogen i stort sett redan upphört.

Ett annat sätt att göra samma sak är att luta sig mot majoriteten. Att peka på nöjdhetssiffror, index och statistik. Det kan vara relevant information, men i just detta sammanhang får det en annan roll. Fokus flyttas från hur kritiken tas emot till varför den, enligt ledningen, inte borde finnas.

När anställda beskriver rädsla bemöts den med att vara obefogad. Upplevelser avfärdas. Det kan ske utan ont uppsåt och utan att man delar bilden. Men det är ett sätt att stänga samtalet och det är där bemötandet blir problemet.

Detta är inte unikt för en enskild intervju eller enskilda personer. Under senare år har vi sett flera exempel på hur företrädare för det offentliga – både tjänstemän och politiker – reagerar hårt när de ifrågasätts. Kritik beskrivs som illvillig, överdriven eller skadlig. Ibland riktas udden mot medier, ibland mot enskilda personer som uttrycker kritik. Mönstret är detsamma: ifrågasättandet upplevs som ett angrepp, snarare än som en del av rollen.

Det är synd. För det finns andra sätt.

Att möta kritik betyder inte att man måste hålla med. Det betyder inte att man måste ta på sig skuld eller acceptera en beskrivning man upplever som felaktig. Men det betyder att man kan visa nyfikenhet i stället för irritation. Ställa frågor i stället för att dra gränser. Säga: Vi delar inte bilden, men vi tar på allvar att den finns.

Sådana svar lugnar. De bygger tillit. De signalerar trygghet i rollen.

Offentlig makt prövas inte när allt flyter på, utan när den möter motstånd, kritik och ifrågasättande. Då blir tonläget avgörande. Inte för att alla måste vara överens, utan för att samtalet över huvud taget ska kunna fortsätta.

Det mest bekymmersamma i intervjun är därför inte oenigheten.

Det är att svaren gång på gång glider bort från lyssnande.

När det händer riskerar något viktigt att gå förlorat – oavsett vem som har rätt i sak.