Ryssland får inte vinna kriget

Den 24 februari vaknade jag tidigt på morgonen i min övernattningslägenhet i Helsingfors. Något kändes fel. Jag kollade på telefonen och sms hade kommit om Rysslands storskaliga och brutala attack mot Ukraina. Redan en månad hade jag haft en kuslig känsla i kroppen om att kriget kommer, då informationen vi fått till riksdagen blivit allt mörkare i synnerhet de sista dagarna innan invasionen. Ändå var det svårt att ta in att det verkligen hände. De flesta befarade att Ryssland skulle strunta i internationella avtal, men få hade trott att Ryssland verkligen var så här riskbenäget. I dagens värld, som över lag blivit mer främmande för risker, kändes det extra irrationellt eftersom alla kunde se att också Ryssland skulle ha så mycket att förlora. Problemet, och det är fortsättningsvis problemet, var att Putin inte är rationell i vårt perspektiv. Han var redo att ta större risker och spela högre än de flesta trott. I Moskva finns få spärrar kvar. Det är också det som gör det så farligt.

Kriget i Ukraina har varit speciellt eftersom var och en kunnat se klipp från det på sin mobiltelefon på sociala medier. Där finns hemska klipp som skulle haft hög åldersgräns också om de bara varit på vanlig film. Här är det på riktigt, som massakern i Busha. Bilderna och videoklippen från Rysslands luftlandsättning på flygplatsen Hostomel i Kiev känns lika surrealistiska i dag som för snart ett år sedan. Historien kommer utvisa hur avgörande striderna där var för Ukraina. Medan Ryssland tänkt att invasionen bara skulle ta några dagar var de västerländska bedömningarna inte heller särskilt optimistiska gällande Ukrainas chanser. Många trodde att Ukraina skulle kunna stå emot bara en månad.

Så blev det inte. Kriget är nu inne på sitt andra år och Ukraina har på ett heroiskt och modigt sätt försvarat sitt land. Landets president Zelenskyj är vår tids Churchill. Hans tal till riksdagen kommer jag aldrig glömma och de dagliga demonstrationerna utanför ryska konsulatet i Mariehamn bidrar varje dag till att Åland inte glömmer.

Vi måste fortsätta stöda Ukraina, för utan västlig hjälp skulle Ukraina inte klara av att försvara sig. Ammunition, pengar och annat hade tagit slut. Den otroliga hjälp som många ålänningar ger är helt ovärderlig. Man har bland annat öppnat sina hem, samlat pengar, donerat generatorer och brandbilar. Det är symbolen av godhet, motpolen till den ondska och det brutala våld vi ser drabba Ukraina.

Det är svårt att föreställa sig krigets slutgiltighet och grymhet. Alla som dör och skadas. Alla de ukrainska barn som kidnappats och förts bort. Det är hjärtskärande.

Rysslands krig i Ukraina är det största kriget på den europeiska kontinenten sedan andra världskriget. Det är ett krig som påminner om första världskrigets ställningskrig i skyttegravar, men med mer moderna vapen. Det är fortfarande svårt att förstå hur något som man trodde var förpassat till historieböckerna, krig i Europa, händer på nytt. Därför måste vi säkerställa att Ryssland inte vinner. För gör de det skapas ett farligt prejudikat inte bara i Europa, utan i världen, att det också i modern tid går att flytta gränser med vapenmakt. I en sådan värld skulle hela Europa leva mer farligt, också vi på Åland.

Ukraina strider inte bara för sin egen självständighet, utan också indirekt för friheten i Europa. Vi måste fortsätta stöda Ukraina så länge som det behövs.
Mats Löfström