Begränsningar av den subjektiva rätten till barnomsorg är fel väg att gå

Vi skriver denna insändare eftersom vi upplever att den tidigare artikeln om hur bildningsnämnden i Mariehamn ser på förslaget att begränsa den subjektiva rätten till barnomsorg inte speglar de diskussioner och slutsatser som faktiskt framkom i nämnden.

Förvaltningen i Mariehamn har genomfört en grundlig och professionell utredning av frågan, där både konsekvenser och osäkerhetsfaktorer tydligt lyfts fram. Den slutsats vi i nämnden kom fram till är att förslaget medför fler nackdelar än fördelar.

För att avgöra vilka barn som har rätt till barnomsorg skulle vårdnadshavare behöva lämna in arbetsintyg, arbetstidsscheman och andra känsliga uppgifter. Detta kan upplevas som ett intrång i den personliga integriteten – inte bara för föräldrar, utan även för arbetsgivare och myndigheter som förväntas delta i kontrollerna. Det är inte värdigt ett samhälle som säger sig värna om barn och familjer.

Det finns även en risk att fokus förskjuts från barnets behov till vårdnadshavarnas livssituation. Föräldrars diagnoser eller sysselsättningsstatus kan komma att avgöra barnets rätt till omsorg, trots att det är barnets utveckling och trygghet som bör stå i centrum. Det öppnar upp för en godtycklig och osäker bedömningsprocess, där olika kommuner kan tolka reglerna olika. Oro för rättssäkerheten är befogad.

Även om målet sägs vara att minska antalet barn i daghem under tidiga morgnar och sena eftermiddagar, finns det inga garantier för att det blir resultatet. Det saknas dessutom data som visar att barn till arbetslösa eller föräldralediga nyttjar barnomsorgen i onödig utsträckning. Däremot vet vi att det kommer att kräva nya systemlösningar, ökad administration och sannolikt minst en halvtidstjänst i extra resurser – utan att verksamheten nödvändigtvis förbättras.

I stället borde vi fokusera på att stärka verksamheten: höj landskapsandelarna för barn under tre år, erbjud behörighetsgivande fortbildning och förbättra möjligheterna att rekrytera behörig personal. Även extra resurser till KST och ÅHS behövs för att stötta barnfamiljer med förebyggande insatser.

I övriga Finland finns ingen motsvarande begränsning. Om detta undermåliga förslag godkänns accepterar vi en familjepolitik som aktivt försämrar villkoren för åländska familjer. Det vore ett svek mot barnens rättigheter – och ett allvarligt misstag vi inte bör begå.

Kristine Logoss Dzene (S)

Viktoria Olsson (Lib)

Michael Gunell (S)

Ledamöter i bildningsnämnden