Frampressad lösning när tiden rinner iväg

Landskapsregeringen hoppas att vi redan den 4 juli ska få se ett regelverk på plats som ger åländska läkare rätt att besluta om tvångsvård (ÅT 19/6-25).

Detta genom en okonventionell lösning där en del av självstyrelserevisionen, den så kallade ”Bygglin 1”, ska ut på remiss trots att Ålands landskapsregering och Justitieministeriet inte är överens i alla frågor ännu. 

Ett djärvt grepp från Ålands sida som förvisso kommer med motkrav på Justitieministeriet att de inte får överlämna lagstiftningen till riksdagen utan att olösta frågor är klara. Men bara det faktum att förslaget skulle gå på remiss ger det ändå en viss legitimitet som övriga frågor i slutändan kan falla på. För om förslaget en gång redan gått ut på remiss så säger det en hel del om det slutliga beslutet.

Det råder ingen tvekan om att Åland i arbetet med självstyrelserevisionen behöver tänka i nya banor. Testa gränser och göra, som till exempel många andra minoriteter, gripa tillfället i akt när det ges. Stå fast vid sin sak när riksangelägna frågor ska behandlas i de självstyrda ländernas parlament och nyttja situationen för att få utökade behörigheter. Gå med på något som i sin helhet är viktigt för hela landet men först efter att problem för minoriteten är lösta. Något som av en del kanske skulle kallas utpressning och av andra benämnas som helt vanligt politiskt givande och tagande. 

Oavsett så visar det på att minoriteter och självstyrande områden behöver tänka utanför boxen för att lyckas. Ser vi till exempel på vår egen historia och vår självstyrelse så följer även den samma mönster. Det är när man tänker djärvt, vågar utmana och har något i utbyte som utökade behörigheter kommer. 

Landskapsregeringens skrivelse till Justitieministeriet visar att man inte kan finna sig i den rådande situationen. Samtidigt är det förkastligt att vi hamnat i en situation som tvingar Åland till detta rävspel.  

Förslaget ska dessutom via Ålandsdelegationen och även om minister Annika Hambrudd (C) inte ser några direkta problem så är lärdomen den att inte mycket har gått Ålands väg den senaste tiden i Ålandsdelegationen. 

Det är dock fortfarande underligt och direkt fel att vi år 2025 ska behöva gå dessa vägar för något så givet som rättigheter för läkare och poliser att ingripa vid behov av tvångsvård. Det skaver rejält att inte frågan bara kan lösas på ett enkelt och tydligt sätt. Inte minst med ålänningarnas rättssäkerhet i åtanke. Men det är väl så enkelt som polismästare Johan Pawli tidigare sagt i Ålandstidningen (ÅT 16/6-25) att kunskapen om det regelverk som reglerar maktbalansen mellan den offentliga förvaltningen på Åland och Finland ter sig mycket svag i Finland. 

Det har bekräftats även i andra sammanhang där ministeriernas kunskap om autonomins förhållande till staten Finland blivit allt mer bristfällig, trots att mycket goda insatser görs från åländsk sida för att höja kunskapsnivån hos finländska tjänstemän och politiker.

Så kommer landskapsregeringens okonventionella grepp att fungera eller biter det Åland i svansen? Ja, det återstår att se, men det är ett friskhetstecken att landskapsregeringen prövar och utmanar. Samtidigt som det är sorgligt att Åland seglar i konstant motvind. Å andra sidan behöver vi komma ihåg att tolkningskonflikter mellan enhetsstater och autonomier är en del av realiteten. Det är spelplanen, sen vad vi gör åt den är en helt annan sak.