Polisens närvaro behövs i trafiken

Trafiken är en märklig plats i vårt annars laglydiga samhälle. Den är reglerad till stor del, men ändå präglad av en tyst acceptans för överträdelser. Det finns otaliga studier som visar hur vanligt det är med trafikbrott och en majoritet av bilister erkänner att de kör över hastighetsgränsen någon gång, och många gör det regelbundet. Det räcker egentligen med att göra en fältstudie under en bilfärd genom Mariehamn, eller för den delen fundera över sina egna val. Jag tror att de allra flesta av oss någon gång kört för fort eller tagit en titt på mobilen under körning.

Att det är på det viset bygger i grunden på att vi människor måste känna att regler är rättvisa och relevanta för att följa dem. Det räcker inte bara med regler och hårda straff. Trafikförseelser är dessutom svåra att upptäcka och lätta att rationalisera bort. Den individuella riskbedömningen känns rimligare än stelbenta regler och brottet ses därför inte som ett brott – utan en anpassning.

Vad gör det egentligen att köra tio kilometer i timmen för fort när det är bråttom till färjan? Antagligen ingenting. På samma gång är det bakvänt hur vi människor ursäktar vissa brott och inte andra. Att bryta mot trafikreglerna kan få extrema konsekvenser både för en själv och för andra men ändå är det betydligt mera socialt accepterat än andra brott där riskerna, åtminstone gentemot andra, bleknar i jämförelse.

Det är också svårt att känna skuld för något som “alla” gör. Och eftersom vi människor, lite motsägelsefullt, inte alltid uppfattar trafikreglerna som rättvisa eller relevanta, följer vi dem ofta bara för att undvika böter – inte av inre övertygelse. Därför behöver polisen synas ute på våra vägar. 

Visst kan det kännas överdrivet när polisen använder drönare för att spana rakt in i bilarnas förarhytter. Men om alternativet är att varje förare själv ska avgöra när det är okej att frångå trafikreglerna framstår det utan tvekan som det bättre alternativet. Trafikreglerna finns faktiskt för att rädda liv – inte för att sätta dit oss.

Samtidigt är det viktigt att fundera kring om det är rimligt att lägga större resurser på just trafikövervakning. Det finns trots allt en lång rad andra samhällsutmaningar som också kräver närvaro och insatser, som till exempel våld i nära relationer och digitala brott. Det är inte alltid helt lätt att avgöra var resurser behövs mest, men på Åland kan vi åtminstone skatta oss lyckliga över att slippa fundera på frågor som organiserad brottslighet och skjutningar. 

Vi människor är ur ett psykologiskt perspektiv ganska dåligt anpassade för att köra bil. Vi blir lätt distraherade, reagerar långsamt, begår misstag och har en tendens att rationalisera bort våra egna regelbrott i trafiken även fast vi inte borde det. Samtidigt överskattar vi ofta vår egen körförmåga i en miljö där minsta misstag kan få enorma konsekvenser. 

Framtiden är förstås autonoma fordon som inte gör några misstag och som alltid följer reglerna – men tills vi är där kan det nog vara bra om polisen syns lite extra på vägarna, om inte annat för att hjälpa oss rätta till vår inre kompass i trafiken.