På tal om att ta ansvar

Vice lantråd och tillika utbildningsminister Annika Hambrudd (C) presenterade den 21 januari förslag till ny gymnasielagstiftning – ett gediget arbete. I detta förslag befästs rätten till stöd under gymnasiestudierna för elever som behöver det, på samma sätt som i barnomsorgs- och grundskolelagen. Det innefattar allmänpedagogiskt, specialpedagogiskt och mångprofessionellt stöd. Mer enhetligt och tydligt. Fint så.

Det som dock väcker min förundran är hur oppositionen maler sig fast vid kostnadsfrågan – vad ska alla dessa rättigheter tänkas kosta och är det rimligt att det får kosta vad som helst?

Frågan i sig är det inget fel på, särskilt inte med tanke på Ålands ekonomiska läge. Men, någonstans funderar jag över om oppositionen alls tänkt över hur detta stöd redan ser ut i dag? För det kan vi konstatera: stöd ges redan till elever som behöver det.

Som exempel kan en elev med dyslexi behöva inläst material att lyssna på i stället för att läsa sig till kunskapen, en annan elev kanske behöver skriva prov på dator i stället för på papper. Sedan finns det givetvis elever som behöver mer stöd än så. Det kan handla om särskilda undervisningsformer, mer enskild undervisning eller ökad handledning, exempelvis på grund av sociala svårigheter kopplade till autism.

Oppositionen, i form av Obunden samling, uttryckte under lagtingsdebatten att individen bara har rättigheter och inget eget ansvar i och med detta lagförslag. Att läroplikten slutar vid årskurs 9 och därmed bör man inte ha rätt till stöd i gymnasiet.

Jag vill då ställa frågan om dessa elever inte är en tillgång som vi bör ta tillvara på? För kostnader får vi oavsett stöd eller ej. Det som lagförslaget nu presenterar är att befästa och tydliggöra rätten till stöd för att ge våra ungdomar bättre förutsättningar att lyckas med sina studier. Något som torde ligga i allas intresse för att främja Ålands tillväxt.

Jacob Fagerholm (C)