Olyckligt när hemundervisning kopplas till extremism

Den senaste tiden har hemundervisning på Åland återkommande lyfts i media, ofta i ett negativt sammanhang. Uttalanden, på fastlandet och på Åland, från både politiker och tjänstemän ger ibland intrycket att hemundervisning skulle vara ett samhällsproblem eller till och med en säkerhetsrisk. Den bilden känner jag inte igen som förälder till barn som fullgör sin läroplikt i hemmet.

Vi som hemundervisar är vanliga yrkesverksamma människor: ingenjörer, programmerare, sjuksköterskor, lärare, administratörer och konsulter. Våra barn deltar i föreningsliv, idrott och andra aktiviteter. Vi är inget parallellsamhälle, vi är en integrerad del av samhället.

Därför är det olyckligt när hemundervisning kopplas till exempelvis extremism. Inom hemundervisarkretsar är vi minst lika måna om att värna demokratiska värderingar och ett öppet samhälle. Det är värt att påminna om att Sverige har skolplikt, ändå finns där en växande oro kring högerextremism bland unga. Om skolplikt vore en lösning på den typen av problem borde situationen rimligen se annorlunda ut där. Varför skulle då införandet av skolplikt i Finland eller på Åland automatiskt minska risken för extremism här?

Tillsynsenheten har god insyn i hemundervisade barns utbildning och familjernas situation. Kontakten mellan familjer och tillsynsenheten är regelbunden och personlig, ofta mer än vad som naturligt uppstår mellan skola och hem i den vanliga skolan.

Åland är ett litet samhälle som behöver familjer, barn och inflyttning. Att måla upp hemundervisning som ett problem riskerar snarare att få engagerade familjer att lämna än att stärka samhället.

Debatten om barns utbildning är viktig. Men den vinner på att föras med nyfikenhet och kunskap, inte med dåligt underbyggda antaganden.

Leif Hammar

Hemundervisande pappa