När kommunpolitik blir prestige förlorar alla

Kommunerna är till mångt och mycket själva grundpelarna i det åländska offentliga samhällsbygget. Daglig produceras service nivå till invånare av alla åldrar. Samtidigt vet vi att kommunerna brottas med såväl finansiering som lagstiftning. Resurserna räcker inte till. Samordning krävs och även mer samarbete. 

Därför blir man lätt förbryllad när man ser kommun- och stadspolitikerna stånga sig blodiga på område efter område. Samtidigt som brukarens behov många gånger glöms bort, och de sakkunniga tjänstemännens åsikter förefaller inte tas fullt i beaktande. 

Våra kommun- och stadspolitiker verkar ha väldigt svårt att samarbeta. Se bara på alla diskussioner kring nya demensboenden. Utan att ta någon direkt ställning i frågan kan man ju enkelt fråga sig varför vi nu ser flera lokalpolitiker på olika håll vurma för den ena lösningen efter den andra. Där det verkar vara ohyggligt svårt att samarbeta och där det nu finns planer på två nybyggda demensboende inom en radie på fem kilometer.  

Mycket kan förvisso ännu hända och inte minst i Jomala verkar man vilja ta frågan några varv till, men man undrar ju hur tankegångarna går. Det mest rimliga vore att kommunerna och staden hittar en gemensam lösning. En lösning som är ekonomisk hållbar och även bra för den som ska vårdas. Svårare kan det ju inte vara? 

I stället förefaller det som vi ska ha ett demensboende mer eller mindre i varje kommun. En lösning som inte leder till samling av kompetens och som är ekonomisk ohållbar över tid. För det vi lätt glömmer är att bygga går bra, men hur det ska finansieras över tid är något helt annat. Till exempel skulle ett demensboende i Jomala kosta närmare 20 miljoner euro att bygga, enligt branschkunniga, och driftkostnaderna skulle bli närmare 3,5 miljoner per år. En lösning som motsvarar närmare två procentenheters ökning av kommunalskatten i bara Jomala. Det går ju bara inte. I synnerhet när vi ser på övrig kostnadsutveckling inom kommunal sektor.

Ser vi på ytterligare ett exempel, som väcker förvåning, så dyker placeringen av Ålands räddningsmyndighet upp. Hur har detta blivit en fråga ens? Att vi nu ser lokalpolitiker stångas kring var räddningsmyndigheten ska placeras är ju väldigt intressant. Borde inte räddningsmyndigheten veta det bäst själv? Här, måste det finnas tydlig fakta att ta till för att se vilken placering som är bäst för hela Ålands krisberedskap.

Det finns givetvis ofta olika åsikter även inom tjänstemannakåren hur saker och ting skall ordnas, men här gäller det för våra lokalpolitiker att hålla sig kalla och tro på att de ledande tjänstemännens tankegångar och idéer är de som är bäst. Annars har man väl valt fel när man anställt? Förvisso finns det alltid risk för att lokala påvar uppstår, men varför då inte som lokalpolitiker backa en aning och tänka vad är bäst för kommunen och brukarna men även Åland i stort? 

Knappast, är svaret då att vi behöver ett mer fragmenterat Åland med kostnadsdrivande lokala lösningar. Nej, svaret är att vi behöver mer samarbete över kommungränserna. För nog har vi väl lärt oss något av den idrottsanläggningshybris vi haft på Åland där vi nu ser halvtomma idrottsanläggningar spridda över i stort sett hela Åland — utan möjligheter till samordning och samnyttjande?