Lobbyisterna styr EU, eller?

Det finns en bild av att EU är ett paradis för lobbyister och visst lobbas det friskt också i Bryssel. I staden finns det många representanter för allt från företag och industrier till miljöorganisationer och fackförbund. De jobbar alla för att försöka påverka lagstiftningen i EU på sitt sätt. Men är lobbying verkligen något som är extra påtagligt just i EU?

Ett ganska intressant exempel kom upp nyligen när resultatet av förhandlingarna om fiskekvoterna i Östersjön diskuterades. Många tyckte att fiskekvoterna var allt för höga och hade bilden att det var det storskaliga fiskets lobbyister som låg bakom det hela. När den här tidningen intervjuade en representant för en av de största fiskeorganisationerna var bilden en helt annan. Representanten kände knappast att hans organisation fått gehör för sina synpunkter, tvärtom rasade han och beskrev han EU:s beslut som ”löjligt”. Enligt industrirepresentanten är kvoterna allt för låga.
Det här är egentligen ett ganska bra exempel hur det ofta går till. Även om det finns lobbyorganisationer med stora resurser på plats betyder det inte att de får sin vilja igenom. Med det sagt är det inte heller så att lobbyister är helt utan inflytande utan de spelar helt klart en roll i lagstiftningsprocessen.

Att stifta lagar som ska fungera för 27 medlemsstater och över 440 miljoner människor är svårt. Det är inte lätt för politikerna och tjänstemännen att faktiskt förstå vilka konsekvenser beslut får runt om i EU. Därför det är viktigt att de får input från olika representanter i samhället. När man ska bestämma om regler för till exempel markanvändning behöver man förstå hur det påverkar jordbruket, hur det påverkar miljön, hur det påverkar stadsutveckling och så vidare. Det här är inget en politiker i Bryssel kan få grepp om bara sådär utan det behövs information. Då är det ofta bra att det finns representanter från olika grupper som kan hjälpa till att presentera just sådan information.

Lobbying är något som finns överallt, även på Åland. Jag tror det är få som skulle vilja att våra åländska politiker fattade beslut utan att först prata med de som påverkas av dem för att förstå vilka konsekvenser ett beslut kan få. I ett litet samhälle som vårt behöver vi däremot sällan renodlade lobbyister utan kontakterna mellan samhället och politikerna är ändå täta. I ett stort sammanhang som EU är det svårare.

Det är också värt att notera att EU, till skillnad från många medlemsstater, har ett relativt utvecklat regelverk kring lobbyisters aktiviteter. För att få lobba i Europaparlamentet eller kommissionen behöver man vara inskriven i ett register. Det här är offentligt så vem som helst kan gå in på nätet och se vilka som lobbar, vilka frågor de är intresserade av och hur mycket pengar de lägger på sina lobbyaktiviteter. Systemet är långt ifrån perfekt men jämfört med många andra platser är det ändå ganska transparent.

Samtidigt är det inget snack om att lobbying kan vara ett problem om det sker på fel sätt. Det gäller såväl i EU som i stater eller regioner. Men i slutändan kokar det ändå ner till en och samma sak: det är upp till oss att välja politiker med tillräcklig integritet som kan lyssna på lobbyister utan att låta sig styras av dem.
Anton Nilsson
Första ersättare till Europaparlamentet