Skicka in en insändare
För att göra din röst hörd kan du mejla debatt@alandstidningen.ax. Du kan skriva under med signatur men vi behöver dina kontaktuppgifter.
Din insändare får maximalt bestå av 3.000 tecken (inklusive mellanslag).
Jag blev arg och upprörd och förtvivlad när jag lyssnade på Ålands radio om barn- och ungdomspsykatrin (bup). I många år var vi stammisar på bup, hur många gånger fick jag inte höra att Bup är specialsjukvård, de problem mina barn hade hörde inte under specialsjukvård, fast vår situation var ohållbar.
NPF-problematik är sällan någon lätt, tråkigt att bup inte förstår det. Självklart är det viktigt med rutiner, ännu viktigare än om man har ”normalstörda” barn. Det är svårt att få en adhd-diagnos på Åland, oftast köar man ett år till skolpsykolog och efter det ett år till bup innan en utredning ens startar. Självklart bör skolan lägga in åtgärder före en adhd-utredning är färdig. Utan diagnos får man ingen medicin, osannolikt att man kan utnyttja FPA-anpassningskurser, man har inte rätt till avlastning/inget närståendevårdstöd från KST eller handikappbidrag från FPA och inga terapier.
Självklart är barnet högt älskat, men det är utmanande för föräldrar, syskon, klasskamrater, lärare. Alla barn med adhd är olika, det ser jag på mina barn, men helt klart är att det är allra jobbigaste för barnet är att ha en odiagnostiserad adhd och inte få hjälp.
Det är inte ovanligt att föräldrar skiljer sig på grund av den utmanande situationen, barnets syskon drabbas, eller att flera syskon och kanske någon av föräldrarna har diagnos. Många föräldrar blir utmattade och sjukskrivna. Vi kan lugnt konstatera att adhd/NPF kostar samhället mycket pengar och mänskligt lidande. En obehandlad adhd kan leda till depression, suicid, kriminalitet och marginalisering. Jag skulle önska att ÅHS skulle förstå hur svårt det kan vara att leva med adhd-barn. I Finland hör NPF-utredning under vårdgarantin. De åländska familjerna som har barn med NPF-problematik är i ett betydligt sämre läge än barnen i Finland – vill ÅHS ha det så?
En ung med adhd kan gå hur långt som helst med rätt hjälp, men då ska vården finnas där och hjälpa. Nu säger Christian ”Snuffe” Johansson och Camilla Winberg från bup till radion att det är enbart de allvarligast sjuka som får hjälp – är det lika inom somatiken, måste man vänta tills barnet / familjen helt kraschar?
Självklart behöver även vårt samhälle ändras, vi behöver få ett lugnare liv, lugnare tempo och tid att andas. Men det är aldrig familjens fel att barnet har adhd, det är gammalmodigt tänk och vi lever faktiskt i 2025 nu.
Jag är glad att Cityläkarna finns, där får man bra och kunnig hjälp för sitt barn som har adhd. Jag är glad över att helvetesåren är över, när jag kämpade för att mina barn skulle få hjälp, när jag gav allt och lite till. Jag lider med alla familjer som kämpat och kämpar i motvind.
Att ha ett NPF-barn eller flera barn med NPF betyder att föräldraskapet är avsevärt mycket tyngre än för de som har barn utan diagnos. Även när barnet är vuxet behöver de mycket stöd och hjälp. Tänk om ÅHS kunde förstå att adhd inte är lätt, adhd påverkar hela familjen, hela omgivningen och tidig hjälp kan verkligen spara mycket pengar och minska mänskligt lidande.
Mamma
Christian Johansson och Camilla Winberg och bup avböjer från att bemöta insändaren.
