Efter Krimkriget demilitariserades Åland vid freden i Paris 1856. En ensidig förpliktelse från rysk sida satte grunden för den demilitarisering vi har i dag. Genom beslutet i Nationernas förbund 1921 bestämdes sedan att en internationell konvention skulle upprättas. Konventionen bekräftade demilitariseringen och samtidigt blev Åland även neutraliserat. Konventionen undertecknades av tio stater och även om inte Ryssland då var med som undertecknare så finns bestämmelserna om demilitariseringen med i Moskvafördraget från 1940 och i fredsfördraget från Paris 1947.
Demilitariseringen och neutraliseringen är således unika företeelser som är levande samt vitala och precis som president Sauli Niinistö konstaterat är Ålandskonventionen en fredsstabiliserande kraft för Åland, men även för hela Östersjöområdet. Dessutom är den en livskraftig helhet som är ett rättesnöre i Östersjöområdet.
De flesta ålänningar förstår vikten av demilitariseringen och neutraliseringen, men många gånger tar vi dem för givna. I och med Rysslands anfallskrig mot Ukraina har frågan om Ålands status lyfts i otaliga sammanhang och då har det blivit slående att det finns kunskapsluckor inom området – såväl här hemma som utanför Åland. Det råder många gånger missförstånd gällande till exempel vad orden innebär och där neutraliseringens innebörd för många är oklar.
Demilitariseringen betyder att det inte får finnas någon militär närvaro och att öarna inte får befästas samt att neutraliseringen av Åland medför att vi i ett fall av en konflikt ska hållas utanför alla krigshandlingar.
I ett flertal debattinlägg har tidigare lantrådet Roger Jansson och tidigare riksdagsledamot Elisabeth Nauclér påpekat bristen på debatt i frågan. Samtidigt har de på ett tydligt sätt fört fram vikten av neutraliseringen, en neutralisering som ofta hamnar i skymundan av demilitariseringen trots att vi vet att neutraliseringen i tider av oro ger oss ett starkare skydd.
Nauclér har framfört att neutraliseringen bör tas upp i alla diplomatiska diskussioner – om och om igen – för neutraliseringen skänker oss ett starkt skydd. Precis som Jansson konstaterat i debattartiklar i Ålandstidningen kan vi lära oss av historien att en placering av militära mål på Åland är det största hotet och kan resultera i militära anfall.
Vårt största skydd är därmed neutraliseringskonventionen från 1921, Finlands Natomedlemskap genom artikel 5 och avsaknaden av militära mål på Åland enligt demilitariseringsbestämmelserna.
I dag hissar vi således flaggan för att uppmärksamma demilitariseringen och neutraliseringen. Det är en högtidsdag då vi hyllar bestämmelserna som har bidragit och fortsätter bidra till Östersjöområdets säkerhet. Demilitariseringen och neutraliseringen är också starkt knutna till vår självstyrelse. Utan den första finns inte de andra. Därför ska vi hissa flaggan och inte sitta tysta när demilitariseringen och neutraliseringen debatteras utan stolt visa att vi på fredens öar vet att dessa håller i såväl fredstider som orostider. Det har historien klart och tydligt visat. Med en önskan om en fortsatt fin påsk och en trevlig demilitariseringsdag.
Daniel Dahlén
