I söndags gick förintelseöverlevaren Hédi Fried bort vid 98 års ålder, en av de sista som kunnat vittna om det värsta brottet i mänsklighetens historia.
Hédi Fried föddes i Rumänien och var bara nio år gammal när nazisterna tog makten i Tyskland 1933. Efter att ha suttit i koncentrationsläger i Auschwitz och Bergen-Belsen kom hon som 21-åring till Sverige 1945. Hédi Fried utbildade sig till psykolog och har arbetat med andra överlevande från förintelsen och deras barn, skrivit böcker om sina erfarenheter och föreläst i skolor.
Frieds dubbla erfarenhet som psykolog och överlevare gav henne en unik förmåga att förstå och förklara processer som gör ondska möjlig, både på individ- och samhällsnivå.
Som folkbildare och debattör var hennes budskap tydligt: förintelsen har hänt, därför kan den hända igen.
Hon uppmanade ledare att se de farliga mönstren och agera i tid. När hon 2018 träffade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson lovade han henne att ”aldrig, aldrig gå med på något samröre med Sverigedemokraterna”. Så blev det inte, svängningen gjorde Hédi Fried ”besviken och ledsen”.
Hédi Fried uttryckte ofta oro över dagens polariserade klimat. Hon kände igen tonen och retoriken från trettiotalet, då missnöjet med både ekonomin och politiken fick nazismen att växa sig stark i Tyskland. Fakta skymdes av lögner och hat tilläts spridas.
Hédi Fried brukade beskriva historiens utveckling som en spiral med en ständig rörelse mellan bra och dåliga tider, och menade att vi nu är på bottnen av spiralen. Högerpopulister och fascister tar sig in i europeiska parlament. Karismatiska ledare utnyttjar människors rädsla och missnöje, använder sig av förenklingar och ifrågasätter vetenskap.
– Det är normförskjutningens mörka stig vi vandrar. Jag har sett det komma, och ändå ville jag inte tro det, skrev Fried i Dagens nyheter.
Det paradoxala är att den tyska befolkningen i stort inte var antisemitisk. Det finns ingen logik i varför just judarna blev utpekade, fördomarna och hatet hade kunnat riktas mot vilken grupp som helst. Det skedde en gradvis tillvänjning där förändringarna i värdegrunden kom successivt, lite i taget, och slutligen normaliserades. Det nazistiska hotet bagatelliserades och människors vaksamhet och medkänsla trubbades av.
Att jobba med historiemedvetandet är viktigt. Kunskapen behövs för att hålla sig vaken och vaksam, och det ger handlingsberedskap inför framtiden.
En av lärdomarna från förintelsen är att aldrig vänja sig vid orättvisor. Ifrågasätt dem som hävdar enkla svar på svåra frågor.
– Reaktioner mot orättvisor måste komma när dessa är i sin linda. De borde ha kommit i Tyskland i början av trettiotalet. Bara ett par år senare var det för sent. En påminnelse om att det är hög tid för vår tids protester, skrev Hédi Fried i boken ”Frågor jag fått om förintelsen”.
I en intervju med Expressen fick Hédi Fried frågan om hur man ska bemöta en person som inte tror på fakta.
– Det kan man inte. Jag kan bara berätta min historia, den som inte tror på den är hjärntvättad. Men det är inte den personen som är farligast, utan de som ansluter sig till honom eller henne, sade hon.
Det är svansen som är viktigast att få tag i och påverka. I olika situationer intar människor olika roller: offer, förövare, åskådare, ingripare. Det kan vara svårt att se orättvisor om man själv inte blir utsatt för dem, men alla har någon gång varit åskådare i en situation där någon kränker en annan människa. Det är tystnaden som är värst.
Linda Blix
tel: 26 637
