Det fanns en tid då amerikansk krigföring var den viktigaste frågan inom internationell politik. Varje attack som USA genomförde skärskådades av en kritisk omvärld, och minsta oegentlighet som uppdagades blev ammunition i den antiamerikanska rörelsen.

Den inställningen har allt mer försvunnit. Visst talas det fortfarande om enskilda grymheter, men fokus är då på detaljerna, inte på den övergripande bilden.

Utvecklingen är kanske inte helt oväntad. När det sägs att världen förändrades den 11 september 2001 är det sannerligen inte tomma ord. Medan USA på 90-talet sågs som en maktfullkomlig gigant som gick ut i krig för att roffa åt sig olja blev bilden nu en annan. Frihetens högborg, staden uppe på ett berg, hade attackerats och agerade nu i antingen självförsvar eller med rättmätig hämnd för ögonen.

Detta frikort borde ha ifrågasatts betydligt mer redan från början, och i dag borde det inte längre vara värt något alls. Samtidigt fortsätter amerikanska soldater – i allt högre utsträckning gömda bakom datorskärmar på andra sidan världen – döda inte bara uniformerade motståndare utan också kvinnor, barn och andra oskyldiga. Är detta inte värt att tala om?

USA har soldater över hela världen, över 100.000 i över 80 länder. Det är offentlig information. Det är också enkelt att kartlägga de konflikter den amerikanska militären är inblandade i. Afghanistan, Irak, Pakistan, Somalia, Syrien, Jemen och Libyen är de officiella krig som utkämpas för tillfället.

Flera presidentkandidater har gått till val på att dra tillbaka styrkor från dessa områden, och i viss mån har detta också förverkligats. Barack Obama drog mycket riktigt tillbaka en stor del av militären under åren efter att Osama Bin Laden dödades 2011, men många av dessa ersattes helt enkelt med civila entreprenörer.

Donald Trump drog i slutet av sin mandatperiod tillbaka en stor andel trupper från Afghanistan, Irak och Somalia. Antalet börjar nu vara så litet i dessa länder att det borde vara relativt lätt för Joe Biden att helt enkelt kalla hem de sista och därmed få äran för att avsluta USA:s officiella inblandning där.

Frågan är hur högt sådant ligger på hans agenda. Baserat på hans första åtgärder som president, och de personer han byggt sin regering med, tycks Biden vara ungefär lika ointresserad av fred som de flesta av hans föregångare.

Under sin första dag efter att han svor presidenteden undertecknade han femton så kallade presidentordrar, ett sätt att stifta lagar som kringgår de sedvanliga behandlingarna i kongressen och senaten. Dessa fokuserade främst på kulturella frågor som hbtq-rättigheter och black live smatter-relaterade ärenden, samt kampen mot covid-19.

Hans regering är fylld med kända demokratiska operatörer från Obama- och till och med Clintoneran, många av dem med ett känt tycke för att hålla krigen rullande. Försvarsministern Lloyd Austin är en karriärmilitär med ekonomiska intressen i företag med koppling till krigföring.

Däremot måste man ändå lyfta fram Bidens senaste löfte att avsluta de militära aktiviteterna i Jemen. Om han verkligen genomför detta är det en genuin fjäder i hatten för honom. Flera analytiker är dock skeptiska till löftet och tror att det antingen blir ett sedvanligt skifte från militär till civil bemanning, eller att han i gengäld stoppar de trumpska minskningarna i framför allt Afghanistan.

En sak är som sagt vad som sker i det öppna. Soldater i främmande länder går att kartlägga, och även i viss mån civila entreprenörer. Det som sker i det fördolda är en helt annan sak.

Sedan USA började använda fjärrstyrda drönare i sin krigföring har man varit synnerligen hemlighetsfulla om detaljerna. Luftvärnet och CIA började använda drönare för informationsinsamling under 90-talet, och på 00-talet insåg man att kombinationen missiler och drönare kunde bli användbar.

Under Barack Obama, styrkt av sitt fredspris till Alfred Nobels minne, blev mord med hjälp av drönare vardag. Han genomförde tio gånger fler dylika attacker än sin föregångare George W. Bush med motiveringen att civila inte kommer till skada på det viset.

Enligt de organisationer som försöker övervaka frågan är civila dödsfall tvärtom vanliga. Enligt The Bureau of Investigative Journalism rör det sig om mellan 400 och 1.000 i Pakistan, varav ungefär 200 barn. Siffrorna för Afghanistan är liknande, och ytterligare några hundra döda civila kan läggas till i Jemen och Somalia, för att inte tala om tusentals skadade.

Donald Trump fortsatte på samma spår, och några tecken på att Joe Biden skulle avvika från trenden finns knappast.

Inte med detta sagt att USA är den enda skurken i dramat. Hur fredlig man än är finns det tillfällen då man måste försvara sig, och även försvar kan ta sig otrevliga och krångliga former.

Poängen är snarare att USA bedriver ett flertal krig på i bästa fall etiskt tvivelaktiga grunder och med metoder som är både ljusskygga, cyniska och brutala. Alla dessa krig har startats av presidenter utan kongressens godkännande.

Ännu under George W. Bush var kritiken mot alla dessa krig fortfarande ett ämne som diskuterades i allmänheten. Under Obama och Trump rann den sista viljan att på allvar diskutera krig och fred ut i sanden.

Det är dags att väcka den diskussionen till liv igen, men tyvärr kommer det inte att ske under de kommande fyra eller åtta åren heller. Befolkningen i Afrika och Mellanöstern betalar priset.