Varför pratar ingen om den expansiva penningpolitiken?

Foto:
Efter snart ett år av samhällsrestriktioner och begränsad rörelsefrihet börjar vi nu åtminstone se början av slutet på den mörka coronatunneln, men risken är att en ännu större och mer fundamental kris står för dörren.

Den coronaviruspandemi som präglat det gångna året har inneburit en helt ny vardag för människor från alla världens hörn. Nästan ingen har gått oberörd när samhällen kopplats ner och länder stängt sina gränser. Trycket på sjukvården har varit historiskt högt under höstens nya våg av coronafall.

Slaget mot ekonomin har varit lika hårt. Den finländska ekonomin har backat med 4,5 procent när produktionen minskat och arbetslösheten ökat. Särskilt hårt drabbat har det åländska samhället med en utsatt rederinäring varit.

I Finland har regeringen vidtagit ekonomiska stödåtgärder som värderats till 15 miljarder euro. I USA har nästan 3.000 miljarder dollar pumpats ut i stimulanspaket.

Den expansiva finanspolitiken har gått hand i hand med en lika expansiv penningpolitik. I december kom den Europeiska centralbanken med en ny stimulansinjektion som bland annat inkluderar en utökning av det enorma programmet för tryck av pengar med hundratals miljarder euro. ECB planerar också bevilja mer subventionerade lån till banker för att stimulera utlåningen.

I USA har nästan 20 procent av alla dollar någonsin tryckts under 2020. Nästan var femte dollar som finns skapades alltså i fjol. Det är vansinne.

Den expansiva penningpolitiken har egentligen pågått i många år, och någon ändring är inte på kommande. Svenska riksbankens chef Stefan Ingves har meddelat att minusränta inte är uteslutet och den amerikanske centralbankens (Fed) chef Jerome Powell har sagt att ”man inte ens tänker på att tänka på att höja räntorna”.

Det coronaviruspandemin gjort är att påskynda ett problem som egentligen funnits sedan finanskrisen 2008. Pengar trycks i hejdlösa mängder och lånas ut till extremt låga räntor. Kreditvolymerna växer och människor i samhället blir alltmer skuldsatta. Priserna på bostadsmarknaden och aktiemarknaden stiger – och när priserna stiger behövs ännu mer pengar.

Penningpolitiken bidrar till tillgångsinflation – en illusion av att de faktiska priserna stiger när det egentligen är värdet av pengar som förstörs. Ett fenomen som dessutom bidrar till att klyftorna mellan rika och fattiga ökar.

Men det kommer en dag när låntagarna inte längre kan betala sina lån. Det belyste ekonomerna Fredrik N.G Andersson och Lars Jonung nyligen i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet.

De skriver att ”alla finansiella kriser har samma grundläggande orsaker. Hushåll och företag tar lån för att köpa tillgångar som stiger i pris. Förutsättningen är låga räntor och en i övrigt generös kreditpolitik. Tillgångspriserna drivs upp, ofta under lång tid. Men så kommer en vändpunkt. En kollaps där låntagarna inte längre kan hantera sina räntebetalningar och amorteringar. Omfattande förluster uppstår i det finansiella systemet. De sprider sig snabbt till resten av samhällsekonomin. Tillväxten sjunker, arbetslösheten stiger och skattebetalarna får gå in och rädda det finansiella systemet”.

Det anmärkningsvärda är att nästan ingen annan talar om konsekvenserna. De med makt över den ekonomiska politiken har drivit på den här utvecklingen så länge att de inte längre vågar, eller kanske till och med kan, göra något annat än att fortsätta. Trots att motsättningarna antagligen är helt uppenbara för dem alla. Det finansiella systemet har blivit en missbrukare som inte längre klarar sig utan sina doser, och ingen vill vara den som drar i handbromsen.

En viss misstro mot dollarn har redan börjat visa sig. Det finns en rädsla för att den amerikanska centralbankens massiva pengatryckning kommer leda till hyperinflation, något som gjort att många börjat leta alternativa sätt att spara sina pengar.

Men för de flesta flyger ändå det här hotet under radarn. Nyheter om vaccin och nya stimulanspaket med ekonomier som återhämtar sig ger förhoppningar om en lika ljus framtid som tiden innan pandemin, men risken är att det finansiella systemet inom överskådlig framtid får sig en rejäl snyting.

Ljuset i slutet av den mörka coronatunneln kan mycket väl vara en illusion när en ännu mer fundamental kris står för dörren. Frågan är hur länge vi låter oss luras.

Hittat fel i texten? Skriv till oss