I över tio år har diskussionerna och förhandlingarna om en uppdaterad självstyrelselag pågått. Det kommer att ta minst fem år till innan en ny lag kan träda i kraft. Även om den nye Ålandsministern Thomas Blomqvist på Ålandstidningens fråga inte ville kalla den här mandatperiodens arbete för ett misslyckande så är det just vad det är.
Men att sätta dystra epitet på arbetet med lagen är kanske inte det viktigaste i det här läget. I stället borde en ny analys av lärdomarna göras. Vad var det som gick fel, varför tog det stopp? Varför blev det en ny grundstötning, precis som det blev i slutet av den förra mandatperioden?
Det ligger nära till hands att lägga en stor del av skulden på de starka tjänstemännen vid ministerierna i Helsingfors som i remissrundor med krypskyttars precision skjutit varje förslag, från Tarja Halonen-kommittén och framåt, i sank.
Men den här gången tycks det också handla om personkemi i viss utsträckning.
Förhandlingarna mellan den tidigare Ålandsministern Anna-Maja Henriksson (SPF) och landskapsregeringen har varit omgivna av många rykten som gör gällande att tonen stundtals varit kärv mellan parterna. Att sedan Henriksson från åländskt håll upplevts inte haft tillräckligt med tid för revisionen har knappast hjälpt.
Inte heller Henrikssons utspel vid hennes besök på Åland för ett år sedan, där SFP-ledaren konstaterade att Åland nog borde ta det som Finlands regering erbjuder eftersom det annars kan ta 30 år innan en ny självstyrelselag kunde vara på plats hjälpte situationen. Snarare var det spiken i kistan för försöken att hitta en samsyn i de frågor som delat Mariehamn och Helsingfors i flera år.
Det är svårt att inte anta att personkemin mellan den tidigare Ålandsministern och den nuvarande landskapsregeringen inte helt klickat. För det ska naturligtvis inte hela skulden läggas på Henriksson – det krävs som bekant två för att dansa tango – men ofrånkomligen kommer frågan om varför inte Ålandsfrågorna i ett tidigare skede fick gå vidare till Thomas Blomqvist.
Det är ställt bortom allt rimligt tvivel att Anna-Maja Henriksson haft en nästan omänsklig arbetsbelastning i sitt värv som justitieminister under en pandemi där Finland för första gången sedan kriget försatts i undantagstillstånd. Att tro att självstyrelselagen i det läget skulle kunna få den uppmärksamhet som dess komplexitet, både vad gäller politik och juridik, förtjänar är naivt.
När arbetet strandade förra hösten borde Henriksson lämnat över uppgifterna till Thomas Blomqvist för att försöka att ge förhandlingarna en nystart.
När Blomqvist fick överta ministerportföljen i juli återstod mindre än nio månader till valet, och i praktiken hade han bara tre månader på sig att få en självstyrelselag i hamn. En omöjlig uppgift, förstås.
Om han hade fått ett år på sig hade det möjligen sett annorlunda ut, även om det också med det tidsspannet hade varit mycket utmanande.
Men måndagens presskonferens där Thomas Blomqvist, tillsammans med lantrådet Veronica Thörnroos (C) och vice lantrådet Harry Jansson (C), förkunnade att man lägger totalrevisionen på is visade också på något annat. Ett nytt tonläge, en ny stämning mellan representanterna för de båda regeringarna.
Kort sagt tycktes det som att det fanns en annan, mer positiv personkemi.
Thomas Blomqvist var också, vilket man kan anta var tilltalande för de åländska politikerna, mån om att poängtera sitt intresse för att efterhöra vad man vill från åländsk sida.
Det hade varit intressant att se vad Thomas Blomqvists anslag på kontakten till landskapet hade inneburit för självstyrelselagen om han fått chansen att leda arbetet med totalrevisionen tidigare.
Kanske får han en ny chans nästa mandatperiod.
Jonas Bladh
tel: 266 38
