Var femte person som begick självmord i Finland de senaste åren besökte hälso- och sjukvården samma dag som de slutligen tog sitt liv. Hälften av dem som begick självmord hade besökt hälso- och sjukvården samma vecka.
Det framkommer i en undersökning som Institutet för hälsa och välfärd (THL) nyligen utförde.
Siffrorna ger en dyster bild av hälso- och sjukvårdens förmåga att hjälpa personer med självmordstankar. En oförtjänt dålig bild kanske, eftersom situationen i landet trots allt har förbättrats drastiskt de senaste årtiondena.
Finland är inte längre det självmordstäta land det en gång var. Fram till 90-talet ökade andelen självmord i befolkningen stadigt och var i årtiondets början uppe i 30 per 100.000 invånare. Sedan dess har andelen lyckligt nog halverats.
Bland män var andelen som mest 50 per 100.000 och har i dag minskat till 20, en ännu större förbättring från en ännu mer katastrofal topp. Kvinnligt självmord följer samma mönster över tid men på en betydligt lägre nivå. Det handlar då om drygt tio som mest och i dag kring sju per 100.000.
De regionala skillnaderna är stora. Kustområdena, däribland Åland, kan visa upp siffror under landets medeltal, medan andelen självmord stiger när man rör sig åt nordost.
Även om ämnet är känsligt är det viktigt att tala klarspråk om självmord. På samma sätt som psykisk ohälsa i allmänhet förtjänar att diskuteras för vad det är och inte behandlas som ett pinsamt eller självförvållat tillstånd behöver också självmordstankar ta sin plats i diskussionen.
Det handlar inte om normalisering. Självmord får aldrig bli ett alternativ bland andra. Däremot behöver tanken på självmord förlora sitt stigma. Dylika tankar är, som THL uttrycker det, en normal reaktion på en onormal situation. Var sjätte finländare har någon gång funderat på att ta sitt liv. Bara under coronapandemins topp tänkte var tionde det samma.
Ytterst få gör verklighet av sina tankar. Man kan se det som en bred tratt med mycket smal pip. Däremot finns det en risk för att ökad psykisk ohälsa i förlängningen leder till fler självmordstankar och fler självmord. Det ironiska är att bara själva tanken på självmord tenderar att ge skuldkänslor som i sin tur ytterligare förstärker den psykiska ohälsan.
Och psykisk ohälsa blir allt vanligare. Senast var det Folkpensionsanstalten som presenterade statistik där psykisk ohälsa gått om alla andra orsaker till sjukskrivning. Särskilt bland unga kvinnor har problemet drastiskt ökat.
I en artikel i finska Yle säger psykologen Elina Valkonen att hennes patienter reagerar med lättnad på frågan om de överväger självmord. Det finns inga bevis för att dylika frågor skulle öka självmordsbenägenheten – tvärtom.
Harri Sivola, ordförande för Mieli, en organisation som arbetar för att stärka den psykiska hälsan i Finland, säger att även personer som inte arbetar inom vården ska våga ställa den här typen av frågor. ”Jag har ofta varit den första som frågat om någon annan haft tankar på självmord. Ingen har blivit sårad, utan bara varit lättade att någon frågar”, säger han till Yle.
Vissa anser att själva ordet självmord är missriktat eftersom suffixet ”-mord” antyder ett brott. De föredrar i stället begreppet suicid som kommit till oss från latinet via engelskan. Det är något neutralare eftersom det innebär att döda sig själv. I finskan används ibland ett ord med betydelsen självutplåning.
I slutändan är allt detta hårklyveri eftersom slutresultatet är det samma: en verklig människas unika potential som får ett för tidigt slut.
Både THL och organisationen Mieli vill se förändrade arbetssätt inom vården som gör det möjligt att fånga självmordsbenägenhet i högre utsträckning än i dag. I landets värst drabbade vårddistrikt har man börjat utbildat offentligt anställda inom den sociala sektorn att ställa frågor om självmord, i förhoppningen att ökad öppenhet om saken ska minska stigmatiseringen.
Från THL:s sida framhäver man också behovet av täta vårdkontakter. Om en patient slutligen vågar berätta om sina tankar på självmord behöver det finnas möjlighet att boka in ett nytt vårdbesök på mycket kort varsel. Man tror att besök på åtminstone veckobasis skulle förbättra situationen.
Med tanke på att alternativet är att ännu ett liv riskerar ta slut för alltid är det en mycket rimlig begäran.
Henrik Herlin
