Den unika åländska närdemokratin är i kris

Foto:
Den nya kommunstrukturlagen, som begraver kommunreformen, tas på måndag upp till behandling i lagtinget. Men den löser inte kommunernas problem, varken ekonomiskt eller – vilket är mindre omdebatterat men minst lika viktigt – demokratiskt.

Redan på valnatten när Centerns gröna mandatstapel sköt upp högt över de andra partiernas stod faktum klart: kommunreformen är död. Att den centerledda landskapsregeringen (LR) först nu, ett år senare, formellt begraver reformen genom att föreslå en ny kommunstrukturlag är mer att betrakta som formalia.

Däremot lever frågan om hur de åländska kommunerna ska klara sig i framtiden i alla högsta grad. En rad mindre kommuner har stora problem med ekonomin redan i år. Nästa år riskerar vissa av dem att få helt slut på pengar på grund av att pandemin sänkt skatteintäkterna och att Kommunernas socialtjänst förändrat betalningsstrukturen för socialvården.

Frågan lever, men väldigt få politiker tycks i dagsläget ha ett svar på hur kommunerna ska klara sig.

Ekonomin i kommunerna borde ligga högre upp på den politiska dagordningen, men också ett annat område gällande kommunerna behöver diskuteras betydligt mer än i dag.

Demokratin.

I debatten om kommunreformen under den förra mandatperioden förde motståndarna till kommunreformen fram att närdemokratin blir mindre med sammanslagna kommuner. Det stämmer i allt väsentligt, även om det finns invändningar mot argumentet. Den största av dessa är att kommunerna redan skickat en stor del av bestämmanderätten till en rad kommunförbund där kommuninvånarnas möjlighet till delaktighet, insyn och påverkan är långt mycket mindre än i det egna kommunfullmäktiget.

I den andra änden av debatten om närdemokrati kontra förändringar i kommunstrukturen finns ett annat, och mer akut, problem. Allt färre vill ställa upp i val och i kommunernas nämnder och utskott.

Det saknas helt enkelt rumpor till alla stolar som ska besättas i kommunerna. Detta trots att flera kommuner valt att drastiskt skära ned på antalet nämnder och överlåta flertalet ärenden till kommunstyrelsen.

En kommun som gjort just detta är min egen hemkommun Geta. Ändå har det de senaste åren hängt på gärdesgården att man lyckats samla tillräckligt många för att fylla kommunstyrelsen.

Halvvägs in i den förra mandatperioden skulle styrelsen fyllas på med ledamöter. Så sent om en timme före kommunfullmäktigemötet tvingades dåvarande fullmäktigeordföranden ringa och be för att få en person att ställa upp.

I onsdags var det dags igen. En ledamot hade begärt att få avträda sitt uppdrag i kommunstyrelsen. Hennes ersättare accepterade att bli ordinarie ledamot, men fullmäktige hittade ingen ny ersättare. Lösningen, som på nytt kom med bara timmar kvar till fullmäktigemötet och efter ett nytt bedjande telefonsamtal, blev att ledamoten som hoppar av stannar som ersättare till sin ersättare. Detta trots att alla vet att hon inte kommer att kunna delta på något möte under 2021.

För transparensens och etikens skull ska klargöras att ledamoten är gift med undertecknad och har godkänt att detta skrivs.

Dessvärre är Geta inte ensam bland kommuner att ha svårt att fylla alla de poster som ska fyllas. Och det är inget problem som är okänt för någon med ansvar inom politiken.

Vice lantrådet Harry Jansson (C) tror att bristen på invånare som ställer upp politiskt mycket väl kan bli det som slutligen gör att kommuner går samman. Samma tankar har många andra ledande politiker lyft fram.

Den åländska närdemokratin är unik och värd att bevara, men det är uppenbart att intresset för att för ingen eller en mycket blygsam ersättning ta på sig att tidskrävande uppdrag i kommunalpolitiken är för liten.

Då finns blott två lösningar: aktivera fler eller gå samman för att minska det totala antalet poster att besätta. Partierna gör i varje val sitt bästa för att uppfylla det förstnämnda, men i många mindre kommuner finns inte partierna som en pushande och sammanhållande länk. Och uppenbarligen har inte heller arbetet burit frukt.

Kommunernas verksamheter är de som påverkar oss mest i vardagen. En fungerande grundskola, ett dagis föräldrar kan lita på eller ett äldreboende där seniorerna kan känna sig trygga och omhändertagna.

Det är bra om det är nära till beslutsfattarna så att vi kan påverka vad som sker i vår närmiljö. Men det tjänar inget till om det inte finns människor som vill åta sig uppdragen. Då måste något göras.

Det är obegripligt att denna fundamentala brist i det åländska demokratiska bygget inte debatteras mer.

Hittat fel i texten? Skriv till oss