Ännu en andra chans?

Jag har i dagarna jobbat 25 år inom den kommunala sektorn på Åland. Jag försöker varje dag att uppskatta de förutsättningar som vi har, den småskaliga service som vi har och de i det närmaste obefintliga avstånden mellan beslutsfattare och invånare. Vi har en unik småskalighet, en god servicenivå och, i princip, makt att själva bestämma över innehållet i den service som är närmast invånarna.

Med makten att bestämma kommer också ansvaret att reagera på förändrade förutsättningar. Där har det visat sig att våra många självständiga, beslutsfattande, församlingar inte underlättar. Småskaligheten i sig har skapat behovet av olika samarbetskonstellationer, och de flesta kommunala samarbeten är nödvändiga för att den grundstruktur som det kommunala Åland har ska vara möjlig att upprätthålla. Många aktörer är helt enkelt för små för att i egen regi upprätthålla mera specialiserad eller mera resurskrävande serviceformer.

Med samarbeten kommer också behovet av att kompromissa. Den kommunala demokratin är i grunden ett kompromissmaskineri, där det som man kan komma överens om är det som kan genomföras. Här upplever jag att något kanske har gått förlorat i den politiska inskolningen, eftersom vi ser tecken på att allt fler folkvalda väljer att inte se den större bilden, speciellt i kommunala samarbetsfrågor.

Vi har ett väl utvecklat minoritetsskydd i den åländska kommunallagen, som ännu har förstärkts i vissa kommunalförbunds grundavtal. Också i riksdag och lagting räcker det med två tredjedelars majoritet för att fatta särskilt viktiga beslut, och i folkomröstningar om stora och avgörande frågor räcker det med enkel majoritet.

För att fatta beslut om att upplösa ett kommunalförbund, som varit aktuellt i två fall nyligen, krävs total enighet. Det säger sig självt att total enighet är mycket sällsynt, också inom det kommunala, och i ett av dessa två fall aktuella fall (Norra Ålands Utbildningsdistrikt) gick enighet inte att uppbåda. I det andra fallet (Oasen) är frågan ännu under behandling i Jomala kommun som initierat förändringen, men tre av tio medlemskommuner valde att sätta tummen ner till förslaget.

Varje förändring, oberoende av hur liten den är, kan framställas som ett hot. Samtidigt börjar manöverutrymmet i många kommunala ekonomier ta slut, och vi måste på allvar se på vilka alternativ det finns för att kunna fortsätta producera en högklassig och i alla jämförelser småskalig service till kommuninvånarna utan att enhetskostnaderna blir för höga. All offentlig service är i grunden skattefinansierad och det ligger i allas intresse att otidsenliga strukturer kan förändras och att vi organiserar oss så att vi kan jobba så effektivt som möjligt givet de skalnackdelar som ändå belastar ett samhälle med drygt 30.000 invånare.

Följden om man inte kan enas om förändringsförslag är att strukturer som överlevt sig själva blir kvar, och vi sitter med överflödiga organisationer med stämmor, fullmäktigen och styrelser, som på grund av utvecklingen av lagstiftningen mest sammankommer för att besluta om budget och bokslut.

Makten över kommunalförbunden är helt och hållet i händerna på medlemskommunerna, det finns helt enkelt inte någon annan att skylla på om vi inte lyckas enas. I beslut där enskilda kommuner sagt nej till förändringsförslag är det ofta kombinerat med bisatser som “inte in dagsläget, tills vidare inte”, i vilka det finns en inbyggd förväntning om att någon nog kommer att fortsätta försöka driva om inte exakt samma, så i alla fall en liknande, förändring framöver.

Frågan som måste ställas är hur många andra chanser kommer det att komma?

Kommunala samarbeten är som konstaterats en förutsättning för vår unika kommunstruktur. Om vi ska kunna förvalta, utveckla och förändras i takt med att lagstiftning och befolkningsunderlag krävs det framöver lite större respekt för proportionerna på kommunfältet och mera kompromissvilja. Vi måste nämligen lära oss att komma överens, för förändringstrycket kommer, såsom den offentliga ekonomin just nu utvecklas, inte att minska och många svåra beslut återstår ännu att fatta.

Det är också dags att lyfta blicken en del och begrunda de vidare konsekvenserna av att inte lyckas komma överens. Klarar kommunerna inte av att fatta svåra beslut själva kommer någon annan ganska snart att fatta dem för oss på ett sätt som inte tar någon större hänsyn till lokala nyanser.