Sottunga, som är Finlands minsta kommun, är en av många kommuner på Åland som de senaste åren haft stora utmaningar med att få ihop ekonomin. För bara en månad sedan uppmanade man landskapsregeringen att sätta fart på arbetet med kommunsammanslagningar.

Minskade landskapsandelar har de senaste åren lett till att den interna finansiering inte räcker för att täcka de löpande utgifterna, och nu sinar kassan.

Sottunga står dessutom inför helt nya utmaningar när två av kommunens barn som tidigare har hemskolats nu anmält sitt intresse att i stället gå i skolan med början till hösten.

Sottunga har de senaste åren samarbetat med Föglö grundskola, men då lagen säger att alla barn ska få gå i skola i sin hemkommun tvingas man nu agera. Prognosen är att man behöver anställa två lärare till en årlig kostnad på cirka 100.000 euro.

En liten kommun som Sottunga vaskar förstås inte fram 100.000 euro på årsbasis hur som helst – och för att klara av att ordna skolgången har man äskat om pengar av landskapsregeringen.

Med givna förutsättningar är det förstås en självklarhet att lösa frågan. Barnen på Sottunga ska ha möjlighet att gå i skola i sin hemkommun precis som alla andra åländska barn. Har inte landskapsregeringen inte löst frågan till skolstarten i höst vore det minst sagt beklagligt.

Samtidigt kan man fundera kring varför vi över huvud taget befinner oss i den här situationen. När en kommun riskerar att gå i konkurs för att två barn ska gå i skolan måste man fråga sig om det nuvarande systemet är rimligt, eller om våra enheter helt enkelt är för svaga. Ska sådana kommuner ens existera?

Även här tror jag att svaret för många är helt självklart och ingen som försökt förstå sig på den åländska kommunstrukturen under de senaste åren kan påstå att den är förvånad.

Kostnaderna skenar och landskapsandelarna minskar. Kommunerna har stora underskott och inom några år är flera bankrutt. Ännu mer mörkrädd blir man när man tänker på hur det skulle se ut om de åländska kommunerna, som sina motsvarigheter i Finland, tvingades finansiera hälso- och sjukvårdstjänsterna själva.

Något är ruttet med det nuvarande systemet. Alla ser det men ingen gör något åt det. Ett försök har i och för sig gjorts, men det försöket sköt den nuvarande landskapsregeringen ner och någon alternativ lösning verkar man inte inte ha på gång.

Den nuvarande landskapsregeringen har förvisso lovat en ny kriskommunlag, men den typen av löften råder det minst sagt inflation på. En kriskommunlag löser egentligen inte heller problemet förrän kommunen står på ruinens brant – och hur länge har vi tid att vänta?

Flera åländska politiker har den senaste tiden börjat resonera kring varför vi på Åland på senare år haft så svårt att enas i avgörande frågor som kommunfrågan och frågan om skärgårdstrafiken.

De två frågorna är antagligen de frågor som upprör, engagerar och delar folk mest ute i byarna. Men det är också därför det finns förtroendevalda. För att kunna fatta välinformerade och viktiga beslut i svåra frågor.

I frågan om kommunerna är det uppenbart att alternativet med frivillig samgång inte fungerat. När kommunerna inte själva lyckas gå ihop måste lagstiftaren göra mer. Annars kommer äskandena från kommunerna att hagla in på finansministerns bord de kommande åren.

Politikernas reflektioner kring den process man själva är en del av kommer kanske något för sent, men när vi nu är på väg ur en pandemi finns det alla möjligheter att ändra strategi för att komma framåt.

Eller så fortsätter man i sandlådan.