Jomala må vara stort till ytan men kommunens centrum finns i Prästgården. I området samlas skolor, daghem, idrottshall, bibliotek och kommunhus och i den norra ändan av allén tronar Sanct Olofs kyrka. Det är just allén och den lummiga miljön runt kyrkan som ger byns hjärta dess speciella karaktär och många ålänningar passerar mellan träden varje dag.

När Jomala församling nyligen avverkade 15 gamla askar utanför kyrkan, och det samtidigt stod klart att landskapet planerar att ta ned ytterligare ett 40-tal träd i allén, lät kritiken inte vänta på sig.

Förutom att många blev bestörta över den plötsliga avverkningen vid kyrkan väcktes frågor kring om församlingen verkligen var nödgad till att ta bort precis alla de berörda träden – eller om några av dem kunde ha sparats. De som efter fällningen uttalat sig för ett bevarande, bland dem Jens Harberg, menar att en försiktig beskärning av de angripna grenarna hade tryggat åtminstone de friskaste träden i många år framöver.

Klart är att två sjukdomar 2018 konstaterades vid en inspektion av askarna på området – askskottsjuka och stubbdyna. Det är på basen av den här undersökningen som församlingen fattat sitt beslut. Men vad som står i rapporten – eller hur det som står i den ska tolkas – verkar det råda delade meningar om.

”Det var absolut inte nödvändigt att ta bort alla träd”, säger arboristen som undersökte träden. Församlingens representant säger i sin tur att det står i arboristens rapport att majoriteten av träden är sjuka och att hälften borde tas bort inom ett halvår. Någonstans har kommunikationen dem emellan brustit, helt klart.

Brustit har även kommunikationen utåt gjort. Nu var avverkningen redan ett faktum när informationen, genom Ålandstidningens artikel (3.12), nådde allmänheten. För den som inte har insyn i hela beslutsprocessen framstår det som att församlingen helt enkelt garderat sig och tagit ner alla träd, oavsett sjukdomsstadium, för säkerhets skull. Och det är det här som skapar en grogrund för kritiken.

Själva allén och miljön runt kyrkan är skyddade i både general- och detaljplanen, och på grund av restriktionerna ska tillstånd sökas hos kommunen inför såna här åtgärder. Det gjorde inte församlingen innan träden fälldes och inte heller landskapsregeringen innan man märkte ut vilka träd man vill ta bort i allén. Hur välmotiverad en åtgärd än är ter det sig ignorant att glömma bort eller strunta i det steget.

De planterade träden är en del av det gemensamma kulturarvet, ditt och mitt, men har inte behandlats som ett sådant. Just de här träden är inte bara träd, de kan berätta en historia om människans aktivitet i området. Hur tänkte de som en gång planterade träden, varför gjorde de det? Hur knyter träden an till platsens historia? Ursula Koponen slår huvudet på spiken när hon i en insändare skriver att församlingen och landskapet äger träden, men inte den gemensamma miljö till vilken träden hör.

Området kring kyrkan har drabbats av flera händelser med fallande grenar de senaste åren och inom församlingen har det funnits en oro att någon ska skadas. Till den delen kan församlingens åtgärd, om man ser det från deras sida, motiveras med att man har tagit sitt ansvar.

Men församlingen kunde också ha valt att på förhand ha informerat om vad som var på gång, och samtidigt berättat varför. Man borde ha ansökt om tillstånd och noga övervägt om det var absolut nödvändigt att fälla alla träd eller om åtgärder kunde ha räddat ett antal av dem. Och sist men inte minst, med tanke på att avverkningen är finalen på en mångårig process, borde det ha funnits gott om tid att inte bara diskutera, utan också fatta beslut om en återplanteringsplan.

Att bara tuta och köra fungerade uppenbarligen inte i det här fallet. Ett kalhygge mitt i Jomalas hjärta passerar nämligen inte obemärkt.