Näringslivschefen, buddhistmunken och svårt ALS-sjuke Björn Natthiko Lindeblad valde i måndags att avsluta sitt liv genom att svälja en smoothie med en dödlig dos sömnmedel. Han dog som han ville, i frid med sina nära omkring sig. I sitt sista inlägg på Facebook visade han öppet sitt ställningstagande:
”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd. Lex Natthiko, inte mig emot.”
Men läkarkåren är splittrad i frågan. Vårdens målsättning har ansetts vara att bota och lindra, inte att hjälpa någon att dö i förtid.
– Vilka ska utföra uppdraget? Läkare, eller en särskild grupp bödlar? säger Torsten Mossberg, ordförande i Svenska läkarförbundets etik- och ansvarsråd till SVT.
De som är emot legalisering av dödshjälp talar ofta om risken för indikationsglidning, att patientgrupper med potentiellt botbara sjukdomar till slut skulle innefattas. Man lyfter också svårigheten att säkerställa att en patients dödsönskan inte beror på en kamouflerad depression, eller påverkan från omgivningen.
Det finns två former av medicinsk dödshjälp: eutanasi och assisterat döende. Eutanasi innebär att en läkare ger en dödlig spruta eller dropp till en svårt sjuk patient, medan assisterat döende innebär att läkaren tillhandahåller ett livsförkortande preparat som patienten själv intar.
Rätten att avsluta sitt liv vid obotlig sjukdom är begränsad i Finland. I lagstiftningen existerar inte begrepp som assisterat döende. Att avsluta en patients liv är straffbart. Men frågan om eutanasi har varit på tapeten hos riksdagen flera gånger. 2018 röstades en legalisering ned med rösterna 128-60. Den etiska delegationen inom social- och hälsovården, ETENE, förespråkar att den palliativa vården ska stödjas och främjas så att inga patienter ska behöva lida i onödan.
Men det finns fall då ett självvalt avslutande av livet framstår som rimligt. Det handlar om svårt och obotligt sjuka människor, drabbade av till exempel nervsjukdomen ALS, som är utsatta för ett lidande som inte kan lindras.
Grundförutsättningen måste vara att patienten är beslutskapabel och att det finns förutbestämda villkor, som i den så kallade Oregonmodellen. I den amerikanska delstaten Oregon infördes 1997 en modell för dödshjälp som kräver att ett antal kriterier ska vara uppfyllda för att en läkare ska skriva ut en dödlig dos läkemedel till patienten. Sjukdomen ska förväntas leda till döden inom sex månader. Minst två läkare ska intyga att patienten är beslutskompetent och agerar frivilligt. En skriftlig begäran ska lämnas in av patienten, den ska bevittnas av två personer varav minst en måste vara en person som inte är en nära anhörig.
Förra året legaliserades dödshjälp i Spanien, samtidigt debatteras ämnet livligt i flera europeiska länder. Frågan är etiskt känslig och givetvis komplex.
Det är viktigt att det förs en grundlig samhällsdiskussion, och att behovet av dödshjälp återigen utvärderas. Det utesluter inte att den palliativa vården ska fortsätta att utvecklas.
På samma sätt som en patient äger självbestämmanderätt att avböja livsuppehållande behandling bör hon ha rätt att begära medicinsk hjälp för att avsluta sitt liv. Det finns omständigheter där man måste få välja att dö på ett värdigt, tryggt sätt när man själv känner att det är dags.
Linda Blix
tel: 26 637
